Jag har haft dålig syn ända sedan jag var liten, så jag har alltid burit glasögon. När jag blev äldre bytte jag till linser, men ibland gick jag ut med hunden eller till affären utan att ha dem på mig. Eller så glömde jag kvar glasögonen hemma. Precis det hände den där speciella kvällen. Jag rusade iväg till ICA, sprang ut ur lägenheten, skyndade mig ner för fem trappor utan hiss, och först när jag var på väg ut kom jag på att jag hade glömt glasögonen. Jag orkade inte vända, så jag gick utan dem.
Väl inne i butiken stod jag vid hyllan med inlagd fisk, och bombarderade kassörskan med frågor om vad det var för sorts fisk och i vilket spad den låg. Men när hon började hjälpa en annan kund vände jag mig mot en tjej som stod bredvid. I några sekunder tyckte jag att det var något bekant över hennes siluett. Det rufsiga håret uppsatt i en slarvig knut som såg ut som små horn, en stor röd halsduk, en lång mörk ullkappa…
Kan du säga vilken av de här burkarna som är makrill i tomatsås? frågade jag henne.
Vi gick aldrig i samma klass men i parallella. Jag minns henne så väl eftersom hon alltid hade så egen stil och dessutom, till lärarnas stora irritation, alltid naglarna målade i klara färger.
Den här makrillen passar nog dig bäst, svarade hon lite formellt. Vill du ha något mer?
Förlåt, jag har glömt glasögonen hemma och ser nästan ingenting, förklarade jag.
Vi gick runt en stund tillsammans i butiken. Jag började dra gamla historier om våra lärare och hon skrattade gott åt flera av dem. Efter att vi hade handlat föreslog jag att vi kunde gå ut och andas lite av den krispiga höstluften, eller ta en kopp te eller kaffe på ett café i närheten och prata lite till. Hon berättade att hon jobbade på en veterinärklinik, och jag blev förvånad över hennes yrkesval. Vi bytte telefonnummer, och pratade om att ses igen.
Väl hemma, när jag hade fått på mig mina glasögon igen, såg jag att hon skickat ett sms fem minuter efter att vi skilts åt.
Förlåt att jag ljög. Jag är inte din gamla klasskamrat. Jag gick i klass A på en annan skola. Men om du vill, kan vi ta en fika någon gång. Jag bjuder.
Jag kunde inte tacka nej. Vi träffades igen, och jag kunde inte sluta titta på henne hon var vackrare än någon jag minns från skolan.
Vi har börjat dejta, och ses ofta nu. Ibland retar hon mig och undrar om jag verkligen ser så dåligt, eller om det bara var ett knep för att flirta med henne. Men det är förstås bara på skoj. Ibland känns det som att allt var regisserat av ödet.
