Allt svävar och snurrar, som om jag drömmer i blått sken över ett snötäckt Stockholm. Jag var tjugofem när jag gifte mig, och året därpå föddes min dotter, Elsa, mitt i de eviga ljusa nätterna. Allt verkade rimligt och stadigt som ett vintertak. Men så, långsamt som smältande is, förändrades stämningen. Min man, Henrik, började kalla mig lat. Jag påstås ha varit ledig under mammaledigheten men alla vet att tiden hemma med barn är som att jonglera med snöbollar i motvind.
Man säger här i norr att efter bröllopet får bara svärmors vindar blåsa på sonen. Jag borde anat tidiga tecken men det var is på mina sinnen. Henrik såg alltid upp till sin mor, Birgitta hon jobbade på banken, hade sin kolonilott, två ungar, och bakade kanelbullar på samma gång. Hur skulle jag kunna bli som henne när jag samtidigt gick treskift på sjukhuset och försökte vara överallt?
Jag ansträngde mig. Hjälpte till med städning, rensade ogräs på landet utanför Uppsala, diskade, och såg till att Elsa fick med sig rätt mattebok till skolan varje dag. Men det tärde, och pengarna, några tusenlappar i månaden, räckte knappt till SL-kortet. Extratimmar på jobbet blev min vanliga rytm. Henrik skrattade åt min trötthet men jag höll masken, ville inte att Elsa skulle sakna sin pappa. Vem vill vara skild, ensam med sitt barn i regnet?
I Sverige säger vi att ju mer du böjer nacken, desto fler hoppar på din rygg. Jag försökte förklara för Henrik att jag var slut efter passet och inte orkade en till. Han svarade att vi då skulle lägga ihop våra löner, men han skulle spara undan resten åt sig själv det är mest rättvist så, sa han med isande stämma. Allt smulades sönder och när det gick i kras då kände jag: nog nu.
Jag var trött på att bli tillsagd, trött på moralkakorna, trött på att höra om mamma Birgitta. Droppen var när Henrik sa, Vill du inte ha ett riktigt jobb? Då går jag hem till morsan. Jag höll fast i tanken som en räddningsboj i Östersjön. Men det tog tre långa år av mörka vintrar innan jag skickade honom tillbaka till sin mamma. Via en vän fick jag ny anställning på ett advokatkontor, ett jobb där lönen faktiskt betalas ut i tid, i svenska kronor, och jag fick andas fri luft igen. Vad jag gick igenom under den perioden går inte att sätta ord på men till slut skilde vi oss. Vi bytte lägenheter, flyttlasset gick, vi bråkade om bestick och trasmattor.
Nu lever jag och Elsa i lugn. Egen nyckel till egen lägenhet i Solna, eget kontor med färska blommor i fönstret. Visst är det inte drömmen om slottsliv, men det är mitt. Men som det är i Sverige, så fortsätter släkten att spela äktenskapsmäklare. En del tycker synd om mig som ensamstående som man säger kring kaffebordet. De tror att en ny man skulle öppna dörren till lyckan.
Men varför det? Jag har redan haft en man. Kanske borde jag tatuera pannan: Ung, glad, ointresserad av dejting. Trivs med min dotter. Vill inte förstöra lugnet med ännu ett giftermål. Henrik är nu lycklig i sin mammas famn och det är som det ska vara i detta snurriga, underliga, blågula drömlandskap.
