För bara en vecka sedan fick jag veta något jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Jag promenerar genom centrala Göteborg när jag av en slump springer på en gammal klasskompis, någon jag inte har sett på flera år. Vi hälsar, småpratar, utbyter lite nyheter, och mitt i samtalet nämner hon att hon numera jobbar som sjuksköterska på äldreboendet i Partille. Jag säger till henne hur fint det måste vara, att det säkert är tungt men väldigt meningsfullt. Då säger hon plötsligt:
Jo, och vet du, där ser jag din mamma sista fredagen varje månad.
Jag stannar upp, nästan stel av förvåning. Frågar direkt vad mamma gör där, och hon svarar, som om det var den naturligaste saken i världen:
Visste du inte? Hon kommer med fika till alla tanter och farbröder. Varenda månad, utan att missa. Väldigt fin gest, verkligen.
Jag blir stum. Skäms lite att erkänna att mamma aldrig sagt något om det här hemma och att jag inte har någon aning. Min gamla klasskompis tror först att jag driver, men när hon ser mitt ansikte lägger hon till:
Din mamma är så ödmjuk. Hon hälsar, ställer fram grejerna och går igen.
Samma dag, när jag kommer hem, frågar jag rakt ut:
Mamma, varför har du aldrig berättat att du går till äldreboendet varje månad?
Hon sopar vardagsrumsgolvet och tittar knappt upp:
Varför skulle jag berätta det?
Jag ger mig inte:
För att det är något fint, något som faktiskt betyder mycket
Hon lutar kvasten mot väggen, tittar lugnt på mig och säger:
Jag tycker inte man gör gott för att visas upp. Man bara gör det, punkt slut. Gud ser allt det räcker för mig.
Då berättar hon att det var två år sedan, efter att en väninna gick bort, som hon kände att hon ville göra något gott för någon annan. En dag promenerade hon förbi äldreboendet och såg några äldre sitta ute. Hon gick in och pratade med personalen och frågade vad de behövde.
Sedan dess, varje sista fredag i månaden, köper mamma juice, kakor, bullar, och tar med till boendet. Ibland handlar hon även våtservetter eller hygienartiklar beroende på hur plånboken tillåter just den månaden.
Hon säger att hon inte velat dra in någon annan, för hon vill inte att folk ska tro att hon söker uppmärksamhet eller tack. Hon gör det hellre tyst och på sitt eget sätt.
När man vill hjälpa så hjälper man. Vill man inte, så måste man inte. Men jag behöver inte berätta för någon. Jag vet själv vad jag gör.
Det säger hon när hon dukar av efter middagen.
Hela natten kan jag inte sluta tänka på det. Min mamma en enkel, ödmjuk kvinna som ofta sparar in på sig själv går varje månad för att glädja gamla som ingen annan besöker. Jag känner enorm stolthet, men också ett sting av dåligt samvete för att hon burit det här själv.
Nu funderar jag på att följa med nästa fredag. Men jag vet inte än hur jag ska säga det, så att hon inte tror att jag lägger mig i eller kränker hennes personliga gräns.
Det enda jag vet är att se min mamma göra något så stort, och ändå så tyst… det har förändrat något djupt inne i mitt hjärta.
