Förra månaden fick jag äntligen ett barnbarn. Jag svävade på moln av lycka och räknade dagarna tills vi skulle få besöka det lilla knytet. Men vi blev inte inbjudna. Min svärdotter visade tydligt sitt missnöje. Vi hade med oss presenter och skänkte pengar, små överraskningar, men hon såg rädd ut varje gång vi dök upp. Likaså min svägerska.
Jag kände mig sårad, för jag är ju precis som vilken farmor som helst. Min svärdotter betedde sig otrevligt både mot mig och min dotter Linnéa, trots att Linnéa bara ville ge henne ett gott råd. Linnéa har själv tre barn, så erfarenheten fanns ju där. Dessutom lämnade svärdottern tillbaka hälften av gåvorna. Tydligen tycker hon inte att ett spädbarn behöver gosedjur. Men barnet växer ju, och allt kommer komma till användning så småningom varför göra så?
När vi väl var där blev vi inte ens erbjudna en kopp kaffe. Min son teg och sneglade ner i golvet han bestämmer verkligen inte hemma hos dem. Vi körde hem, och jag grät i bilen. En sådan kall mottagning hade jag inte väntat mig.
Sedan dess har jag bara sett mitt barnbarn på bilder, någon mer inbjudan har det inte blivit. Jag försöker bjuda hem barnen, men svärdottern vill inte. Jag bad min son gå en promenad med barnvagnen i parken, men det gick inte heller svärdottern tycks hålla koll på honom hela tiden och vill inte släppa iväg honom.
Hon har dessutom bestämt att barnet ska matas med ersättning, för att slippa amma. Hon verkar orolig för att vi ska döma henne, därför vill hon inte träffa oss. Men för min del spelar det ingen roll! Jag vill bara få träffa mitt lilla barnbarn. Det ligger mig inte att döma någon; alla mammor gör på sitt vis.
Relationen mellan mig och svärdottern brukade vara god, likaså med hennes föräldrar. Men efter att barnbarnet kom kändes det som om hon förbyttes! Jag förstår inte varför hennes attityd mot mig förändrats, jag har aldrig gjort henne något illa. Mina väninnor är lika förbryllade hur kan man ha barnbarn och ändå aldrig få träffa dem?
Min mamma skrev över lägenheten på mig. Jag hade tänkt sälja den och fördela pengarna mellan min son och dotter. Men efter allt som hänt tycker min man att vi borde hyra ut den till någon okänd, hellre än att ge något till otacksamma barn. Kanske har han rätt, för när vi blir gamla vem ska då bry sig om oss? Tyvärr har livet lärt mig att allting inte alltid blir som man tänkt sig.
