Min svägerska dök upp till dukat bord men den här gången mötte henne ett tomt bord
Ska de verkligen komma nu igen på lördag? Vi hade ju bestämt att vi skulle få en helg för oss själva, åka ut till landet lite. Jag är så trött efter den här veckan med allt årsbokslut och rapporter!
Min röst studsade mot kakelväggarna i det lilla köket. Emma stod vid diskhon och spolade av skummet från tallrikarna, och såg på mig över axeln. Jag satt vid köksbordet med blicken ner i en kopp kallnat te och fingrade på kanten av den blå linneservetten.
Älskling, vad skulle jag säga då? suckade jag, och försökte låta försonande. Sofia ringde, sa att hon och Erik och Felix saknade oss. Vi har inte setts på länge, och Felix vill ju träffa sin farbror. Jag kan ju inte bara säga nej till min egen syster heller. De har ju redan bestämt sig.
Inte setts på länge? Emma vred om kranen så att det gnisslade till. Hon torkade händerna och korsade armarna. Erik, de var ju här för två veckor sen. Och på Valborg var de här hela helgen innan dess. Och varje gång ser det likadant ut. De dyker upp, har aldrig med sig något, sätter sig och moffar i sig allt jag lagat halva dan, lämnar ett berg disk och sen åker de hem.
Jag skruvade besvärat på mig. I min familj har det alltid varit självklart att man hjälper släkt och öppnar hemmet, oavsett hur trött eller upptagen man är.
Men varför ska du börja räkna saker i andras magar? mumlade jag och sköt koppen ifrån mig. Det är ju min syster. Hon sa också att de har det svårt nu, Sofia gnällde om att Eriks bonus hade dragits in, så de får det att gå ihop så gott de kan. Vi kan väl sitta och prata lite. Jag går själv och handlar allt som behövs, jag lovar dessutom att ta hand om disken.
Emma log snett. Hon hade hört det där förut. Jo, jag gick gärna till matbutiken, men köpte oftast bara en limpa, en flaska mineralvatten och billig falukorv och trodde det räckte för en bjudmiddag. Matkostnaderna och hela slitgörat vid spisen blev alltid Emmas börda. Och när det kom till disk, så brukade jag ändå somna på soffan mätt och belåten, medan Emma var kvar i köket med de flottiga stekpannorna.
Vi har varit gifta i sex år. Lägenheten vi bodde i hade Emma fått ärva av sin mormor innan vi gifte oss, den var bara hennes. Jag tjänar helt okej, men en stor del av lönen går till billånet och hjälp till mina pensionerade föräldrar. Emma jobbar som chefsfarmaceut på ett stort apotek och står för huvuddelen av hushållsbudgeten mat, elkostnader, prylar, semester.
Emma är inte snål, tvärtom väldigt gästvänlig. Under de första åren i äktenskapet älskade hon att duka upp till mina släktingar, bakade bullar och lagade långkok. Men så småningom märkte hon att Sofias besök blivit en självisk tradition, som om deras hem vore en gratis restaurang. Sofia, bullrig och alltid självsäker, såg brors hem som öppen servering.
Fredagskvällen började som vanligt med handling på ICA Maxi. Emma knuffade den tunga kundvagnen, kollade listan: fint kött till schnitzel Sofia vägrade kyckling och kallade det fattigmansmat kallrökt lax, flera sorters ost, färska grönsaker som kostade som guld, och Felix favorittårta.
I kassan såg Emma dystert på totalsumman: nästan sextusen kronor. De pengarna hade hon egentligen tänkt lägga undan till nya vinterskor, gamla höll på att rasa ihop. Men nu fick det gå till nästa månadslön.
Hon släpade hem två tunga kassar själv. Jag blev kvar på Bilservice längre än tänkt, så hon fick släpa dem själv upp till tredje våningen utan hiss.
Väl hemma pustade hon ut, tog av sig skorna och hörde mitt dämpade röstsurr inifrån sovrummet tydligen hade jag hunnit före och pratade i telefon. Emma lyfte på kassarna och gick mot köket, men stannade till utanför den halvöppna dörren.
Jag pratade på högtalartelefon. Sofias vassa röst hördes tydligt:
Erik, boka resan nu medan det är billigare! Vi har ju alltid velat till det där hotellet i Turkiet, all inclusive, direkt vid stranden. Erik fick förskott igår så vi la ut hela summan bums, drygt trettio tusen euro, men man lever bara en gång!
Jaha, starkt gjort, sa jag beundrande. Men sa du inte att Erik fått sämre lön?
Sofias skratt ekade genom telefonen.
Men snälla Erik, vi snålar ju! Handlar nästan inget, inga restauranger, inga ostar, jag serverar makaroner och korv. Men så åker vi ju hem till er och får riktig mat! Din Emma alltid ställer upp med lyx, lax, kött och fina sallader. Efter en helg hos er klarar vi oss nästan på yoghurt tills mitt i veckan! Säg bara till Emma att hon köper den där laxbiten, Felix älskar den. Nå, vi ses imorgon vid lunch, vi kommer hungriga!
Det klickade i luren. Jag skrattade lite och slängde mobilen på sängen.
Emma stod i hallen, fingrarna domnade av tunga kassar, men värre var känslan inombords: en iskall vrede, kryddad med förtvivlan och svartsyn.
Så de hade dåligt med pengar? Makaroner och korv, men ändå råd med Turkiet för trettio tusen? Och Emma la egna pengar på dyra delikatesser så att några smarta, giriga släktingar kunde spara in till utlandssemester?
Hon smög ut till köket, satte ner påsarna tyst och såg sig omkring. På alla råvaror hon nu så slitit för att köpa ur egen kassa. Samtidigt försvann all gammal snällhet och vilja att behaga. Kvar blev en knivskarp klarsyn.
Inget drama. Inga skrik. Emma tog hand om det metodiskt och lugnt.
Hon packade upp: köttet längst bak i frysen, fina ostar, laxen och charkuterierna ner i plastbytta längst ner i kylen, undan gömda bakom kastruller. Tårtan delades i två, ena halvan lades undan, andra på ett fat med lock.
Köksbordet blev skinande tomt. Inga dofter, inga högar.
Resten av kvällen gick som vanligt. Emma lagade enkel mat kokte havregrynsgröt, värmde rester. Jag märkte inget, liten mat, inget särskilt dukat, slötittade på TV. Om helgens gästbesök sa jag inget jag tog för givet att Emma fixat.
Lördag morgon började i stillhet. Emma sov ut, sträckte sig i sängen och tog en lång, varm dusch. Jag låg kvar och sov längre än vanligt. Normalt hade Emma redan varit i köket, hackat sallad, bakat paj, stekt kött. Nu bryggde hon kaffe, skar lite av den undansmugna osten, njöt av frukost i fåtöljen och satt sedan med en bok vid fönstret.
Vid elvatiden vaknade jag. Så fort jag kom ut i köket och insåg att det inte luktade som vanligt, kliade jag mig i huvudet.
Älskling, fixar du inget än? Sofia och Erik kommer om en timme. Har vi slut på el i ugnen? undrade jag, stirrade ner i tom gryta.
Ugnen funkar. Men idag är det min lediga dag. Nu vilar jag, sa Emma utan att lyfta blicken från boken.
Jag stod som ett fån, försökte fatta vad jag hört.
Va? Men maten då? Gästerna?
Jag vet inte, Erik. Koka lite havregrynsgröt om du vill, det finns kanske någon kotlett kvar från igår. Eller spring till ICA din plånbok hänger i hallen.
Jag skrattade osäkert, trodde hon skojade.
Men Emma, du kan inte vara sur bara för att de kommer? Jag fixar disken! Vad gjorde du med alla påsar du bar hem igår? Jag såg ju hur du slet!
Maten är till veckan. Och den är inte till för er budget innan ni åker till Turkiet, svarade hon och såg mig rakt i ögonen, lugn och kall. Jag råkade höra ert samtal igår. Alltsammans. Och nu säger jag: gratisserveringen har stängt. För alltid.
Jag blev röd i ansiktet, ville säga något, försvara mig, men då ringde dörrklockan högt och gällt. Gästerna, punktligt till lunch.
Jag rusade ut i hallen. Snart strömmade rösterna in i lägenheten, stöveltramp, doft av billig parfym.
Men äntligen! Vilka köer, trafikstockning utan dess like! ropade Sofia. Hej hej! Var har du tofflor till oss? Felix, låt bli väggarna!
In i köket steg svägerskan, sportkläder, slarvigt uppsatt hår. Bakom trängde Erik in, stor och butter, och femtonårige Felix utan att lyfta blicken från mobilen.
Sofia kastade blicken över köket, luktade i luften och rynkade pannan.
Hallå där Emma! Vad är det som inte doftar? sa hon och såg förvånat på det tomma köksbordet med bara en liten vas med servetter. Har ni inte börjat än? Vi har sparat in frukosten för att ha extra plats till schnitzlarna!
Emma lade ner boken, reste sig och vände sig om mot de nyanlända.
Hej Sofia. Hej Erik. Nej, här bjuds inget idag. Vi har ingen lunch klar.
Sofia blinkade med långa lösögonfransar, såg på sin bror som stod skrapandes i dörrposten.
Hur då inget klart? Erik, du sa att ni väntade på oss! Vi är ju gäster! Klockan är lunch och Felix är i växtspurten, måste ha sina tider! hennes röst steg i hysteri.
Ja, då hade kanske Felix behövt äta hemma innan, svarade Emma, helt lugnt. Eller stanna på vägen och käka något på macken.
Erik pustade och satte sig med korsade armar vid bordet.
Vad är det här för skämt? Vi har kört genom stan och så finns det ingen mat? Emma, kom igen nu, sluta tramsa och ta fram salladen. Är hungrig!
Ordet hungrig lät som ett avgrundsbröl, men Emma rörde inte en min. Hon ställde sig vid bordet och såg på Sofia.
Det finns ingen sallad, Erik. Ingen schnitzel. Ingen lax heller. Igår råkade jag höra ett rätt intressant telefonsamtal. Där ni berättade att mitt hem är ert smarta sätt att spara till semester vid Medelhavet.
Sofia kipade efter andan och blev illröd. Hon sände mig en mördande blick.
Pratade du med mig på högtalare? När hon hörde allt?! skrek hon, med all skuld på sig själv.
Jag kröp ihop.
Förlåt, Sofie, jag visste inte att hon stod i hallen trodde hon var i köket
Jaså trodde! Sofia gjorde en attack. Och? Ja, vi ska utomlands! Och ja, vi sparar in! Vad är det för brott? Vi är ju släkt! Ni borde ta hand om oss ni har ju inga barn och pengarna över! Kunne väl bjuda på en bit kött ibland! Ni är snåljåpar!
Emma rätade på sig, ögonen smala av tröttheten efter många års utnyttjande.
För det första, Sofia, ingen i det här huset är skyldig någon något. Lägenheten är min, inte din eller din brors. För det andra, min plånbok är ingen fonderad semesterkassa till er. Bara under senaste tre månaderna har ni kostat mig nästan tiotusen kronor. Mina pengar, min lön och jag lägger hellre det på mig själv.
Räknar du riktigt maten min son ätit?! Sofia försökte spela upprörd och började nästan gråta. Erik, hör du hur vi blir kränkta?
Erik reste sig stelt och knöt nävarna.
Lyssna nu, värdinnan, började han hotfullt. Vi är hos brorsan, inte dig.
Erik, sluta! sa jag. Jag ställde mig framför Emma. Prata inte så med min fru i hennes eget hem.
I hennes hem?! Sofia skrattade nervöst. Vem är du här då? Har du inget att säga till om? Visa att du bestämmer och säg åt din fru att fixa käk till familjen!
Jag såg på min syster. Det gick upp för mig, kanske för första gången, hur hon såg på oss som sina serveringspersoner. Jag skämdes. Skämdes över att jag lät detta hända. Skämdes över att det alltid var Emma som fick slita.
Min fru är inte skyldig någon någonting, Sofia, sa jag med ovanligt hård röst. Hon kommer aldrig mer springa benen av sig för att bjuda er. Emma har rätt. Ni kommer bara hit för att äta gratis, aldrig frågat hur vi mår eller hjälpt till. Ni har inte ens haft med en kanelbulle till kaffet nån gång.
Jaså minsann! Sofia tog sig dramatiskt för huvudet. Du har bytt ut din egen syster mot den här… snåla apotekaren! Jag tänker aldrig sätta min fot här igen! Mamma ska få veta hur min bror blivit en toffel!
Berätta det för vem du vill, sa Emma kallt. Dörren är där. Kan också tipsa om ICA på hörnet, köp lite korv åt Felix. Billigt.
Sofia nästan exploderade. Hon släpade ut sin son nästan tappade hans mobil och Erik släntrade efter.
Kom Felix! Här vill ingen ha oss! Låt dem strypas på sina pengar! skrek hon i förbifarten.
De slet på sig skorna utan att bry sig om mattan och smällde igen dörren så att nycklarna skallrade.
En ovanlig tystnad la sig över lägenheten. Emma andades ut, händerna darrade men hon kände sig fri som att tills slut ha tagit av sig ett par för små, trånga skor.
Jag stod kvar i hallen, såg ner i golvet, gick fram till Emma och la handen på hennes axel.
Emma förlåt. Jag var dum. Jag förstod inte hur det varit för dig. Det är först nu jag fattar att det bara varit utnyttjande. Dig.
Emma såg på mig, och i hennes ögon såg jag att hon insåg hur tufft det var för mig också. Men jag hade valt rätt. Jag hade valt Emma och vår familj.
Huvudsaken är att du förstår det nu, Erik, sa hon lågt men bestämt. Jag har aldrig varit emot din släkt, men vårt hem ska respekteras. De kan komma tillbaka med tårta, gott humör och ursäkter. Tills dess är det färdigdiskuterat.
Färdigt, nickade jag. Jag blev lite osäker men log. Du eftersom vi ändå inte ska iväg eller vänta gäster ska vi beställa pizza? Eller sushi? Jag bjuder. Allt du vill. Ingen disk heller.
Emma började skratta, ett ärligt och smittande skratt för första gången på länge.
Pizza låter bra. Och sätt på den där filmen vi aldrig hann se.
Medan jag la beställningen flinade jag för mig själv och Emma gick till kylen, tog ut halvan av den gömda chokladtårtan, skar sig en stor bit, fixade nytt kaffe och satte sig vid det skinande bordet. En helg fri från släktingar, stress och krav, som bara var vår egen.
Glöm inte att följa kanalen, gilla och lämna en kommentar.
