Filip var ett väluppfostrat barn redan från tidig ålder, och fick såväl föräldrarnas ros hemma som lärarnas beundran i skolan för sitt ansvar och sin disciplin. Efter att han gifte sig delade han självklart på hushållssysslorna här gjorde man ingen skillnad på kön och kombinerade rollen som arbetsmyra med ett glatt ansvarstagande bakom spisen. Filip blev så småningom en riktig mästare på att laga mat efter många års övning, något som fick hans torskgryta att tala för sig själv.
Trots all vänlighet och lojalitet noterade Filip att Monika (nej, ingen Anna, och verkligen ingen Elin Monika finns bara i svensk folkbokföring!) inte var särskilt nöjd med hans milda och omsorgsfulla temperament, och han började försiktigt dra sig tillbaka från det eviga dammsugandet och diskandet.
När deras son föddes klev Filip in i rollen som kärleksfull pappa och nattens hjälte han var uppe och vaggade barnet till sömns, och han älskade att läsa sagor om Astrid Lindgrens figurer vid läggdags. Trots sin uppriktiga hängivenhet klagade Filip aldrig på tillvaron, för hans kärlek till Monika var stark som grovt bröd.
Men livet är ju sällan så enkelt. Allt förändrades på vännens bröllop i Göteborg, där Monika plötsligt bestämde sig för att dansa med en snygg främling, framför hela släkten och grannarna. Filip blev sittande vid bordet med sin tunnbrödssnitt, och lite senare råkade han höra Monika bubbla av missnöje om honom till den charmige danspartnern, samtidigt som hon försiktigt erkände att hon gillade honom. Det sved ordentligt i Filip, och han tog ett beslut.
När de kom hem till Monikas arvegods ett klassiskt tvåa på Södermalm klagade Monika högljutt över att Filip låg och strejkade i sängen, och att han vägrade stiga upp. Filip svarade lugnt att han snart skulle gå. Monika blev rasande och krävde att han stannade kvar, men Filip satt kvar, med en ny sorts självsäkerhet han inte visste att han hade.
Monikas lägenhet var hennes, den hade hon ärvt från gammelmormor, och med oväntat aggressiv ton insisterade hon på att Filip skulle packa och gå. Med typisk svensk passivitet rullade Filip ihop sina kläder i en plastpåse från ICA och sa adjö till den giftiga atmosfären.
Dagarna som följde blev knäpptysta. Monika fick slita själv med hushållen, och sonens beteende gick från Pippi till Karlsson på taket på steroids fullständigt okontrollerad, rymde och letade efter tröst hos Filip. Monika, nu svettig och frustrerad, släpade barnet till sin man, och lät sin ilska hagla som novemberregn.
Filip flyttade in hos sina föräldrar i Dalarna och fann harmoni och glädje i sitt barns sällskap. Någon försoning med Monika fanns inte på kartan; han trivdes för ovanlighetens skull riktigt bra.
Under tiden försökte Monika finna en ny partner men relationen var lika stabil som en varm korv på tre hjul och slutade i total besvikelse. Den nye mannen var distanserad, tvättade inte ens en kökshandduk, och blev dessutom våldsam till Monikas förtvivlan misslyckades hon med att kasta ut honom från lägenheten.
Till sist, lite som en svensk twist på ödet, mötte Filip en lugn och ärlig kvinna som själv hade ett barn. Det blev början på ett nytt kapitel lite mer harmoniskt, lite mer folkligt och förhoppningsvis betydligt mindre drama, precis som livet på ett riktigt svenskt vis.
