Varför har du bestämt dig för att skilja dig? frågade svärmor som om hon verkligen hade rätt att ställa den frågan. Ellinor hade inga planer på att bo ihop med sin makes föräldrar. Det var faktiskt Emil som hade övertalat henne. Han sa att hans mamma inte ville släppa taget om sin son. En man på trettiofyra år! Men Ellinor hade känt medlidande med honom.
Vi vill olika saker i livet. Så kan det bli, svarade hon, fast hon egentligen ville säga som det var.
Vad var den egentliga orsaken? Det var att svärmodern ringde Emil på videosamtal varje dag för att kontrollera om Ellinor klarade av allting. Det hände de dagar då svärmor själv inte kunde komma på besök. På bröllopet, när de nygifta skulle bli gratulerade, hade svärmodern sagt:
Jag är så glad att min älskade son äntligen har gift sig. Fast självklart hade han kunnat hitta någon bättre. Men nu är det såhär. Ta det inte personligt, Ellinor.
Kanske borde Ellinor ha vänt och gått redan då. Svärmor hade alltid drömt om att Ellinor skulle lämna Emil, och hon hade gjort allt för att det skulle bli så. Men Emil hade aldrig ens försökt stå upp för sin fru. Och den där dagen de körde bilen förbi Emils mammas radhus, och svärmor inte lät Ellinor komma in, då sa Emil ingenting. Svärmor förklarade att hon behövde prata ensam med sin son, och Ellinor fick stå ute i kylan en hel timme.
Och varför gick hon inte då? Hon vet inte själv. Men nu hade hon bestämt sig. Börja inte nu. Olika åsikter… det är bara sådant man ser på bio. Kom igen, säg vad du egentligen tycker om min son. Jag kan erkänna, du är inte precis den person jag hade velat se vid Emils sida. Men nu, när det blivit såhär, kan jag inte bara låta dig gå. Säg vad du inte gillade.
Ellinor log självsäkert. Hon behövde inte få tillstånd från svärmor. Hon hade stannat för sin makes skull. Men bara av ett enda skäl tänkte hon skiljas. Hans mamma. Jag går nu, sa Ellinor lugnt. Du får inte, svarade svärmor stelt. Vet du, det rör mig inte det minsta. Du är ingenting för mig, sa Ellinor. Ge mig tillbaka hälften av priset för ringen! utbrast svärmor. Vad sa du? Jag vill ha tillbaka hälften av priset för ringen. För den som min son köpte åt dig.
Ellinor skrattade till. Pratar du om ringen, för att det är det enda din son lyckats köpa i hela sitt liv? Du kan få den. Jag vill inte ha det där smycket.
Och så gick de skilda vägar. Ellinor försökte förstå hur hon ens gått med på att gifta sig med någon som Emil. Hans mamma hade visat sitt sanna jag långt före bröllopet. Hur Ellinor kunde acceptera det? Gud vet.
Jag har också förlovat mig, sa en dag Ellinors kollega på kontoret. Jaså, med vem då? Ta det inte fel nu… Skämtar du? Ellinor visste redan vad som skulle komma. Med Emil. Ditt ex. Du skojar? Du visste ju precis varför vi gjorde slut. Ja, men alla är vi olika. Emil är så omtänksam. Och hans mamma hjälper oss jättemycket. Ibland lite väl mycket, men det gör inget.
Det gör inget för dig. Jag är bara glad att jag är klar med honom. Förresten, titta här på ringen Emil gav mig. Kolla.
Ellinor visste mycket väl vilken ring hon skulle få se. Det var samma ring som Emil en gång köpte till henne. Tänk att de inte ens brytt sig om att köpa en ny. Ingen överraskning där.
Och på insidan står det För Alltid Tillsammans. Jag önskar att någon kunde skrapa bort de orden, tänkte Ellinor.
