För ungefär ett år sedan bestämde jag och min fru oss för att ha separata rum i vår lägenhet, för att undvika att irritera oss på varandra och bli uttråkade av sällskapet. Till slut har vi ju båda våra egna intressen att ägna oss åt.
Till exempel älskar min fru att lyssna på hög musik och hon vägrar använda hörlurar. Själv vill jag helst läsa böcker i total tystnad eller titta på mina favoritserier. Ibland måste jag även arbeta hemifrån och prata med kunder i telefon, något som kan störa henne. Därför tog vi steget att bo i varsitt rum. Vår lägenhet har bara två rum och båda är möblerade. Nu vill jag dela med mig av vad jag har lärt mig från att bo så här.
Att alltid knacka på innan man går in någon annans rum har blivit den bästa lösningen för oss. Det känns så bra man sitter i sitt eget rum, sköter sitt, och ingen kan bara komma in och begära något. Kanske undrar du varför man ens behöver knacka, vad vitsen är?
Det har sin förklaring. När jag var barn och hade mitt eget rum brukade dörren alltid vara öppen. Föräldrarna tittade in titt som tätt och frågade vad jag höll på med läste, sov, kollade på TV eller lekte. Jag fick hela tiden komma på ursäkter. Ingen hackade på mig, det var bara så det var. Och om jag ska vara ärlig så kändes det inte alltid helt bekvämt.
Nu kan jag säga till min fru genom den stängda dörren om jag är upptagen. Om jag inte har lust att prata med henne så gör jag det klart och hon respekterar det hon stormar aldrig in eller stör utan anledning. Hon tar hand om sitt och det är faktiskt fantastiskt!
Det största nöjet är att ha sitt eget personliga utrymme! Jag kan gå in i mitt rum och göra vad jag vill utan att behöva rätta mig efter någon annan, inte be om tillstånd eller behöva samordna saker. Jag ställer mina prylar hur jag vill och om jag har lite oordning så är det bara mitt problem.
Det finns något spännande i att ha tydliga gränser mellan mitt och ditt. Jag respekterar hennes utrymme och väntar alltid på att bli inbjuden. Om jag vill möta henne knackar jag och väntar på ett ja, och det ögonblicket blir extra speciellt. Det finns en känsla av nyfikenhet inte som när man kan gå in hur som helst och allting blir slentrianmässigt.
Det är lite som att prata med en tjej man fortfarande försöker vinna man vet aldrig riktigt vad som händer. Spänningen finns kvar.
Faktum kvarstår att när många män börjar leva ihop med någon minskar efter ett tag intensiteten i känslorna, för allt blir vardag. Frun är alltid “tillgänglig”, men så fungerar inte livet utanför hemmet. Att dela upp boendet i två rum har löst många problem för oss.
Vilka slutsatser har jag dragit?
Visst, om vi pratar om förmögna personer ute på landet, med stora villor med tio rum och flera badrum, så har de redan vant sig vid denna livsstil. Det är inget nytt för dem. Men för vanliga svenskar som oss är det en verklig gåva.
Jag vet att många bara har en eller två rum och ändå envisas med att bo i samma rum hela tiden, ofta för att barnen har det andra rummet, eller för att det tredje används som vardagsrum. Men är det verkligen nödvändigt? Både man och kvinna behöver sitt eget utrymme, även i vanliga hyreslägenheter i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Det är ingen lyx det är en enkel sak som gör livet bättre.
Det viktigaste jag har lärt mig är detta: att ge varandra utrymme är att visa respekt och bygga sunda relationer. Att ha sitt eget rum handlar inte om avstånd, utan om frihet och omtanke. Genom att respektera varandras privata sfär blir också mötena betydelsefullare och kärleken starkare. I längden mår vi bäst av att både vara nära varandra och värna om vårt eget jag.
