Min pappa lämnade mig och mamma när jag var tolv. Det var som en underlig dröm en natt i mars, när skuggorna var långa över Vasastans gator och ljudet av hans stövlar bara försvann i nysnön. Vi blev kvar, som frusna statyer under gatlyktans gula sken, utan tak över huvudet, utan någon att ta vår hand. Han hörde aldrig av sig till polisen och det kändes som om vi försvann från hans minne, upplösta av morgondimman.
När jag var femton, med björkarna vajande utanför fönstret i vårt gamla hyreshus i Uppsala, knackade ett ungt par på dörren i gryningen. De sa med röster som knäckebröd att pappa hade lovat dem mitt rum; de talade som om de redan var hemma. När mamma letade reda på pappa på telefon, svarade han som en upptinad järnvägsbom, iskallt och stelt: De är mina barn nu.
Mamma klarade inte att bo ihop med främlingar som åt filmjölk med våra skedar. Så hon sålde lägenheten och gav några tusenlappar kronor som luktade gamla rosor till någon pappa kallade sin. För resten köpte hon en tvåa i Örebro genom Blocket, svävande som en dröm mellan annonser och konstiga bilder.
För att hjälpa mamma betala tillbaka lånet gick jag inte till universitetet i Lund som jag ville; istället staplade jag bröd i matbutiken, år efter år. Studierna blev som dimma, bortblåsta över Mälaren. När mamma till slut dog, lämnade hon mig ensam med lånet att betala av på ett år. Allt kändes som en sömnparalys.
Just då när regnet piskade fönstren, och kaffet alltid smakade kallt dök pappa upp igen. Ansiktet var gammalt, händerna darrande. Han sa att hans nya fru hade kastat ut honom och att pensionen räckte till en kopp kaffe och kanske en dammsugare på kaféet alltså ingenting. Hemlös, frusen och suddig stod han där utanför min dörr, som en främling ur ett konstigt barndomsminne.
Jag frågade, med rösten fylld av frusna sjöar och grå moln, om han var elak eller bara dum. Under de tjugo år han varit borta, hade han aldrig visat någon omsorg. Han hade tagit min barndomslägenhet, kastat min utbildning på tippen och lämnat mig med en plånbok full av smörgåskrumbs. Och nu väntade han sig att jag skulle öppna min famn och glömma?
Nej, det fanns ingen medkänsla kvar i mitt hjärta bara istappar och mörka hav. Kanske någon annan kan tycka synd om dig, men inte jag, viskade jag likt ett eko i Högalidskyrkan. Han hade gjort allt för någon han kallade sitt barn, men aldrig för mig. Jag sa, med rösten klar som en vinterdag, att om han behövde hjälp fick han vända sig till den han föredrog inte till dottern han lät frysa och försvinna. Jag bad honom glömma mitt namn och min adress, för han var aldrig min far, och skulle aldrig bli det inte ens i drömmen.
