Elin, hörde hon svärmor säga. Elin, som just då pratade i telefon, ryckte till lite. Du står där som vanligt, mumlade svärmor irriterat. Elin låtsades inte höra och fortsatte sitt samtal, försökte att bara ignorera kommentaren. Men svärmor gav sig inte: Du bara snackar hela tiden, du borde ju laga något åt min son!
Sssh, fortsatte Elin prata, men rätt vad det var hördes ett: Titta på henne! Herregud…, och svärmor stapplade ut genom dörren. När samtalet var slut pustade Elin ut ända från tårna. Hon var så trött på allt det där. Förra året hade Elin och hennes man äntligen betalat av lånet på sin lilla etta. Visst var det bara en liten lägenhet, men köket var luftigt och de hade en härlig balkong. Nu började de faktiskt tänka på att skaffa barn. Elin jobbade hemifrån, även om hennes man visste att det inte var så soft som det kanske verkade. Men svärmor hade aldrig riktigt fattat det.
Svens föräldrar bodde ute på landet, och de kunde inte ses särskilt ofta. Dessutom pratade deras granne om att bygga ut, och hade försökt övertala dem att sälja huset länge. Så klart dök det sen upp en tom lägenhet precis intill Svens. Hans mamma, som tidigare vägrat flytta in till stan, ändrade sig plötsligt och sålde gården. Svens pappa jobbade fortfarande, men mamman hade däremot just gått i pension, och hon hade svårt att hitta något att göra på landet här i stan fanns åtminstone Elin i närheten. Men svärmor uppfattade förstås aldrig att Elin faktiskt jobbade i telefon hela dagen, inte bara snackade med folk eller scrollade runt på nätet. Hon hade deadlines och uppgifter på löpande band, varje dag.
Så varje morgon, direkt när Sven gick till jobbet, dök svärmor upp hemma hos Elin. I början försökte Elin förklara och till och med Sven tog ett snack, men det hjälpte föga. Det tog bara några dagar så stod svärmor där igen, utanför dörren. En dag bestämde de sig för att låta bli att öppna. Så Elin fortsatte jobba till ljudet av ringklockan som aldrig ville tystna. Till slut gapade svärmor att hon minsann skulle ringa polisen, så då fick Elin suckande öppna ändå. Ingen av dem visste hur de skulle hantera svärmors eviga närvaro, men det gick ju inte att ha det så länge till. Vid ett tillfälle blev svärmor faktiskt sur på riktigt, men det höll bara i sig en dag.
Dagen efter stod hon där igen, redo med goda råd och långa historier. Jag står inte ut längre, sade Elin till Sven en kväll, hon lyssnar inte på dig, än mindre på mig. Jag vet, verkligen. Men vad ska vi göra? Det var ändå deras eget val att sälja och köpa lägenhet här. Vad skulle jag ha kunnat göra? Elin tänkte efter. Kan vi hitta nåt för mamma att göra på dagarna? Vadå för nåt? Jag har redan letat runt. De satt tysta båda två, trötta.
Hur mycket har vi på sparkontot?, frågade Sven plötsligt. Ska vi kolla? Varför då? undrade Elin. Vi bor i en etta nu, men när vi skaffar barn kommer vi ju behöva mer plats. Ska vi inte ta och leta efter en större lägenhet? Du menar… flytta? På riktigt? Ja, varför ska vi vänta? Elin kastade sig i Svens famn och jublade. Nästa dag gick hon runt i lägenheten, och för en gångs skull brydde hon sig inte det minsta om svärmors påhälsning. Efter två veckor berättade de nyheten för sina föräldrar och reaktionerna lät inte vänta på sig.
Hur menar ni nu? sa svärmor och satte sig chockad vid köksbordet. Jamen, barn! Var ska våra barnbarn sova? fyllde Svens pappa i. Men mamma, slappna av. Vi flyttar bara till en annan stadsdel, ni behöver inte bli ledsna! Här finns jättemånga trevliga i er ålder, vi kommer och hälsar på! försökte Sven lugna henne.
Konstigt nog hittade svärmor vänner nästan direkt i huset, och Elin och Sven? Ja, de fick äntligen börja om på ny kula tillsammans och med lite mer lugn och ro i vardagen.
