Snön hade fallit sedan gryningen, tunga, blöta flingor som klistrade sig mot asfalten och gjorde E4:an till en hal, livsfarlig korv av ovisshet. Eivor stirrade ut genom sidorutan på deras svarta Volvo XC90, men såg varken snön eller gatlyktorna som virvlade förbi. All hennes uppmärksamhet låg sammanpressad som en isklump i bröstet, medan advokatens monotona stämma krassligt trängde genom mobilen i hennes svettiga, lilla hand.
Gemensamt giftorättsgods delas på mitten, fru Andersson. Ja. Men lägenheten, köpt av din make innan ni gifte er, och även om ni bott där i sju år och du är folkbokförd, går inte att dela på. Den tillhör honom. Punkt slut.
Hon lade långsamt mobilen i knät. Sju år. Sju år av tapeter, draperier, vård av pelargoner och oändliga jakt efter den perfekta golvlampan i Vasastans second hand. Sju år av tvätt, matlagning, och att stå ut med hans eviga kompisgäng som hördes till tre på natten och hans koleriska svartsjuka. Allt det där i någon annans borg. Hans borg. Och när deras korthus till äktenskap rasat, efter den där natten när han jobbat över men hon morgonen efter hittade läppstift i hans jacka och ett sms med hjärta från en anonym Maggan, visade det sig att det bara var hon som skulle ut. På egen hand, med sin magra lärarlön och en resväska kläder från Kappahl.
Jaha? Och vad sa din blodtörstiga jurist då? frågade Viktor bakom ratten, medan han girigt kastade ett öga mot henne. Hans stora, tidigare trygga ansikte var snett i ett hånleende. Han visste redan svaret, förstås. Njöt till och med.
Eivor vände långsamt huvudet mot honom. Hennes ögon var torra och jättestora i det bleka ansiktet.
Lägenheten är bara din. Du köpte den innan vi träffades. Jag får inte ett öre.
Han svarade inte, bara knöt händerna extra hårt kring ratten så det knakade i knogarna.
Vad trodde du, Eivor? Att jag skulle skriva över halva lyan på dig? Inte så korkad, va. Man måste vara förutseende. Du trodde att jag inte var det?
Inuti Eivor gick något sönder, men det var varken smärtan från sveket eller bitterheten. Det där hade hon redan tagit sig förbi. Det var något annat. Kallt, kristallklart. Han bara ogillade henne inte han avskydde henne. Sju år hade han sett på henne som ett tillfälligt klädesplagg i sin garderob, något som när som helst gick att lägga i återvinningen. Han hade planerat det. Som en revisor.
Du har planerat allt, sa hon tyst, med främmande röst.
Så ska man göra, lilla gumman. Tänka ett steg före. Snart kommer ju alla tanter vilja ha underhåll och halva lägenheten bara för att det blir politiskt korrekt, så jag räddade dig från det. Du bodde gratis tacka för det istället.
Eivors huttrande hand slutade darra och byttes mot ett underligt, strängt lugn. Isen inuti växte, fyllde ut varje vrå.
Kör mig hem, Viktor. Jag packar ikväll och sticker.
Hem? Han fnös. Det är mitt hem. Men till dig har jag hittat ett nytt ställe, ser du Där!
Med en tvär sväng rattade han ut till vägrenen. De var utanför Gävle, där stolparna glest glimmade. Motorvägen brusade av långtradare. Snön piskade framrutan, svarta fält och snålblåst överallt.
Ut. Frisk luft. Reflektera lite, kanske!
Har du fått hjärnsläpp? Det är minus tjugo! Jag har tofflor på mig! Eivor tryckte sig instinktivt mot sätet.
UT! röt han och ryckte hennes arm. Dyr parfym blandades med bakrus och kall vinter. Hon försökte hålla sig fast, sparka ifrån men han var stark och arg. Hans knytnäve, tung, med förlovningsringen, slog mot hennes tinning. Stjärnor flammade. Sedan ett till slag, nu mot axeln. Han släpade ut henne ur bilen, slängde henne som en IKEA-påse mot isen vid vägrenen och dängde igen dörren. Volvon rivstartade iväg så smutsig slask yrde i hennes ansikte. Sedan riktat mot Uppsala, ut i det vita.
Hon blev liggande en stund, orörlig. Kroppen värkte, kinden och tinningen domnade. Snön smälte mot huden och blandades med gråten som obscen slutligen kom. Hon stapplade upp, vingligt. På fötterna bar hon filttofflor med gummisula de hade åkt på vid samtalet från juristen. På axlarna en tunn jacka, inte ens H&M vinterklass.
Hon fiskade upp mobilen. Dött batteri. Laddaren låg förstås hemma. Hemma i hans vägguttag. Runtomkring ingen människa. Bara rusande bilar.
Rädslan var så tjock att man kunde bita av den. Plötsligt fattade hon: han ville att hon skulle frysa. Ville statuera exempel. Eller något värre. Men nej, mord hade han ingen energi för. Han ville bara bli av med henne, en gammal trött leksak som fått nog.
Hon måste röra på sig. Någonstans. Eivor vände mot vinden och stapplade tillbaka mot stan. Varje steg gjorde ont i knäet som slagit i räcket. Kylan letade sig in genom byxorna, grep kring huden med stenhårda klor. Efter fem minuter kände hon inte längre sina tår. Efter tio varken ansikte eller känsel i händerna. Framför ögonen dansade rimfrost och utandningsånga blev till klumpar.
Men tanken bankade likt en kyrkklocka: Han åkte och firade. Med kompisarna. Firade sin vinst.
Viktor styrde mycket riktigt mot lyxiga bastuklubben i utkanten av stan, där Jörgen och Krille redan satt och väntade. Lika bredaxlade, lika nöjda med sig själva.
Vad så glad för? Vann du lägenheten? hojtade Jörgen och skålade med honom.
Hon hoppade ur min lya, så snällt så. Fick sig en frisk, svensk vinter! fnissade Viktor, svepte en Jäger och pustade ut. Berättade allt. Om advokaten. Om hennes blick. Om motorvägens kallsnapsritual. När han var klar, asgarvade grabbarna.
Såja! Brudarna måste veta sin plats, va!, snäste Krille med ett handslag. De bastade, drack dyr konjak, beställde stekar och skrattade åt halvdåliga Bellmanhistorier. Viktor var kung över allt. Han hade kalkylerat, planerat och vunnit. Livet log.
Fast långt, långt under snapsarna och segervissheten låg något och skavde. Hennes ögon där precis innan smällen. Inte rädsla. Något annat. En tomhet. Som om hon redan gått innan han slängde ut henne. Han slog bort tanken, tog en klunk till. Natten var hans.
De slutade festen vid tresnåret. Viktor, onykter men stolt, tog taxi hem. Hem. Hans eget nu. För alltid. Han krånglade upp dörren, snubblande på mattan, och tände hallampan.
Han tappade nästan hakan vid synen.
Allt var skinande rent. Alldeles för rent. Museirent. Allt som haft med Eivor att göra puts väck. Foton, de broderade kuddarna, böckerna, hennes oförklarliga samling saintpaulior allt borta. Men det märkliga var: hon hade tagit bara sitt. Allt som var köpt, fixat, letat av henne fanns inte längre.
I vardagsrummet gapade fönstren utan gardiner hon hade packat ner dem, de där vissnad ros jagat i månader. Väggarna saknade tavlor; bara spikhål och färskare, dammfria fyrkanter vittnade om vad som nyss hängde där. I köket var kryddburkarna väck, knivblocket försvunnet, keramikmuggarna borta. Till och med pappershållaren var avslutad bara en ensam skruv kvar.
Han stapplade runt. Sovrummet tom nattduksbord, tom halva garderoben. Men även halva hans kuddar var spårlöst borta (hon hade valt dem, såklart). Badrummet ekade tomt inget shampoo från Apoteket, ingen rosa hårsnodd kring kranen, ingen fleecemorgonrock. Inte ens badrumsmattan.
Nu satte han sig på det kala, svala golvet i vardagsrummet och stirrade på den nakna väggen. Tystnaden var kompakt. Inte fysisk tomhet stolen, soffan, fanns ju kvar utan en urgröpt ensamhet, där själen i bostaden höggs ut ur tegelstenarna och försvann.
Han såg framför sig Eivors sista blick. Det var ingen vädjan där. Bara kalkyl. Hon hade inte för avsikt att frysa ihjäl ute på E4:an. Han ville göra sig av med henne och hon drog, men på sitt sätt: logiskt, snabbt, utan tårar, medan han bolmade konjak och skrattade med grabbarna. Hon hade nerver av stål, kom tillbaka kanske till och med med samma taxi som skjutsat honom och rensade undan sig själv, in i minsta detalj.
Ilska bubblade. Han rusade upp, slog knytnäven i väggen. Fan också! utbrast han i tomheten. Han famlade efter mobilen för att ringa och hota henne, men insåg hennes nummer var redan blockerat och en ny hade han inte. Och ärligt, vad skulle han säga? Ge tillbaka mina gardiner?
Han ställde sig vid fönstret. Där nere, någonstans i staden, var Eivor nu. Kanske hos en väninna. Kanske redan i ett nytt kollektiv, på sin lärarlön. Och där, sannolikt, fanns redan hennes fåniga gardiner och saintpaulior. Här inne Här var bara kyla. Inte snöstormens, utan en annan; den som lägger sig i märgen.
Han hade planerat allt. Men hon drog, och tog hela sitt universum med sig, som en vinnare. Han fick hela sin lägenhet men för varje kvadratmeter tryckte ensamheten hårdare.
Viktor stod länge vid fönstret, såg in i sina egna, svarta rutor mot vintermörkret. Sedan vaggade han ut till köket, för att ta en klunk till. Men till och med dricksglasen var borta bara hans gamla från Världens bästa pappa på jobbet var kvar. Så han svepte konjaken direkt ur flaskan. Satt på det hårda golvet, i sin egen isande, tysta, för evigt tomma lägenhet.
Och utanför fortsatte snön att falla, långsamt och obönhörligt ner över Stockholm.
