Jag kunde aldrig ana att min egen familj skulle göra något sådant mot mig utnyttja mitt förtroende och lämna mig utan en krona kvar. I vår trerumslägenhet i Göteborg bodde mamma, min syster och jag, alla med lika stor ägarandel. Vår mormor, som ägde en liknande trerummare några kvarter bort, hade länge lovat att skriva ett testamente till oss två barnbarn att dela sin lägenhet mellan mig och min syster. Tanken var att vi själva skulle få välja vem som bodde där, eller sälja och sedan dela på arvet. Vid den tiden hade min syster flyttat in hos mamma efter en oväntad graviditet, medan jag själv pluggade i Lund.
Efter ett tag tog min syster och hennes familj över det största rummet, och mamma flyttade in i det minsta. Under mina besök delade jag och mamma på ett rum, men jag var smärtsamt medveten om att jag aldrig skulle kunna komma tillbaka efter examen allt på grund av min svåger. Mamma ville inte riskera sitt förhållande till min systers man och bad mig gång på gång att inte starta några konflikter. Jag försökte tala ut om min oro med mormor, och hon föreslog en kompromiss: att jag skulle ge syrran min andel av vår lägenhet, i utbyte mot att testamentet ändrades så att jag skulle få en etta. Jag tog upp idén med mamma och min syster, men min syster bara log kallt och föreslog att jag skulle ta det till domstol helt säker på att hon skulle vinna.
Tillslut skrev jag under ett papper där jag avsade mig min del. Men ödet gick emot mig; mormor hann aldrig skriva om sitt testamente innan hon blev sjuk och gick bort. Så kom det sig att min syster ärvde hela trerummaren och dessutom halva ettan, som hon redan använde. När jag vädjade till mamma vägrade hon att stötta mig, trots dokumenterade avtal. Med sorg i rösten och blicken bortvänd sa hon bara: Vi bor ju alla under samma tak. Det behöver inte bli något bråk.
Nu är mamma hushållerska och barnvakt hemma hos min syster. Så länge pensionen räcker och hon kan vara till nytta är hon oumbärlig. Men vad händer den dagen hon inte längre kan hjälpa till? Jag har inga andra släktingar kvar i Göteborg och finns egentligen ingen anledning för mig att stanna. Min mamma och syster har blivit ett oskiljaktigt team. Men efter allt de har gjort har jag beslutat att bryta kontakten. Svekets smärta bär jag fortfarande med mig djupt, varje dag.
