När Johan steg in på kontoret den morgonen blev han genast överrumplad av stämningen. En grupp kollegor hade samlats vid kaffemaskinen, skrattade och grattade varandra med värme. Han stannade upp, förbryllad. Har vi någon högtid idag? tänkte Johan. Då vände sig Erik, en av de äldre medarbetarna, mot honom och log. Vi firar att min fru äntligen är gravid, förklarade han med stolthet.
Alla runt omkring var genuint glada för Eriks skull snart skulle han bli pappa. Plötsligt kom Björn, kontorets glädjespridare, fram och sa: Du är den första mannen jag träffat som firar graviditeten. Vanligtvis jublar man när barnet faktiskt föds. Du är verkligen härlig, Erik! Han sänkte rösten lite. Nu kommer alla att börja ge dig råd och berätta skräckhistorier om föräldraskap. Är du beredd på det?
Johan log lite nervöst, fortfarande förvånad. Björn nickade och såg allvarlig ut. Under de kommande nio månaderna kommer du få springa bena av dig för allt din fru vill ha. Min egen höll mig vaken nätterna igenom när vårt första barn kom! Du kommer bli bombarderad av önskelistor och krav. Du kanske inte är lika glad då.
Då frågade Anna, en av de yngre kollegorna: Hur många barn har du nu, Björn? Och hur gamla är de? Björn ryckte på axlarna och log snett. Två jag tror min dotter är sju, eller kanske sex. Det är svårt att hålla reda på ibland. Johan stod tyst och funderade.
Senare, hemma i lägenheten på Södermalm, omfamnade Johan sin kära hustru, Ingrid. Med ett varmt leende sade han: Tur att de inte berättat för dig på jobbet att du bara har några dagar kvar tills du ska föda. De tror fortfarande det är nio månader kvar du kommer ha svårt att inte avslöja det. Jag lovar att försöka hålla tyst. Han skrattade försiktigt.
Några dagar senare födde Ingrid en frisk liten pojke, som de döpte till Max. Johan tog ut föräldraledighet och hjälpte Ingrid och Max hemma. Han skyndade sig hem varje kväll från sitt arbete i Stockholm, och kollegorna undrade varför han alltid prioriterade familjen. Men det gjorde han familjen gick alltid först för Johan.
