Det hände sig att både jag och min man befann oss hemma, som inlåsta i vår egen lilla karantänsvärld. Pengarna var på upphällningen, slantarna klirrade oroligt i burken och det var fortfarande en hel vecka kvar till lönedagen. Vi hade knappt några kronor kvar.
Naturligtvis försökte vi intala oss att det inte var någon fara det låg ju fortfarande några matrester i kylskåpet, och vi fick väl klara oss (nu kan jag inte låta bli att le åt tanken).
Då kom vi att tänka på en av våra gamla fordringsgäster. Det var inte någon stor summa han hade lånat, men just nu hade de pengarna varit guld värda.
Medan jag kokade te satt min man redan och letade fram hans nummer. Han ringde, och när människan äntligen svarade tog min man genast till en barsk stämma, krävde tillbaka pengarna direkt. Men efter bara någon minut växlade hans röstläge abrupt; plötsligt hörde jag honom be om ursäkt och trösta.
Efteråt lade han på och berättade vad som hänt. Det visade sig att vår gäldenärs mamma just hade dött. Vi, som ändå ville tro att vi var hyggliga människor, sa direkt att vi kunde vänta med återbetalningen.
Några veckor förflöt i ett töcken. En kväll bestämde jag och min man för att vi skulle laga något tillsammans och gick till närmaste grönsakshandlare. Vi köpte det vi behövde, och när vi precis skulle gå, stötte vi oväntat på gäldenärens döda mamma. Jag blev stel av förvåning.
Jag har aldrig sett min man så ilsk förr. Vi slängde oss in i bilen landskapet utanför rullade förbi i sneda vinklar, som om vi redan befann oss i en annan verklighet och for raka vägen till den sörjande sonens hem. Han låg där, redlöst berusad, och vägrade först bestämt att betala tillbaka några pengar alls.
Min mans knogar vitnade i luften mellan dem men just när situationen höll på att explodera, ändrade gäldenären plötsligt ton. Han bekände, i en röst full av självömkan: det enda han kunde tänka på då var pengarna, så han ljög. Sedan snubblade han iväg, kom tillbaka med våra sedlar i handen. Efter den kvällen såg vi honom aldrig mer.
Säg mig hur kan man fortsätta lita på folk efter något sådant, när världen redan känns lika skev och drömlik som en kall, blå juninatt i Sverige?
