Mitt liv har formats av frånvaron av min far, och ju äldre jag blev desto starkare växte min längtan att finna honom och få svar på de frågor som ständigt grumlade mitt sinne. Min mamma bar mig i magen när han försvann, lämnande henne ensam med bördan att fostra mig. Hon bar graviditeten i tysthet, rädd för den skam som kunde följa med andras blickar, men min pappa valde att gömma sig undan ansvaret istället för att möta faderskapet.
I drömmen såg jag min flitiga mamma som en fågelskrämma av halm, som tog hand om mig med varma blåbärsbullar och mjuka godnattkyssar på pannan. Hennes kärlek bodde i färska kanelbullar och i sockriga pussar på min kind när mörkret föll. När jag blev äldre växte frågan om min pappa i bröstet, men jag vågade aldrig lyfta på locket till det gamla ämnet för att slippa såra henne.
Så, en dag när snön föll i mjölkvita snurror, hittade jag bland mammas gömda saker ett kuvert med papper där hans namn, efternamn och en adress i Malmö stod skrivet med darrig handstil. Förvirrad, nästan svävande ovan marken, försökte jag söka hans namn på nätet; men hela internet tycktes sluka honom hel ingenstans fanns han.
Av en slump mötte jag via ett forum en flicka som bar det sällsynta namnet Svea, hennes ögon var gryningsljus och hon bodde i samma stad där min far lär ha försvunnit in i sin nya verklighet. Svea erbjöd sig att hjälpa, så jag gled nästan viktlös genom drömmen till adressen vi nu höll fast vid som en tråd genom dimman.
Men huset vid den adressen låg öde och tyst, dörren besvarade inga knackningar. Min nya vän, envis som vinterstormarna i Skåne, traskade vidare och pratade med grannarna, som hängde blöta lakan mellan björkar. Efter många frågetecken pekade någon ut rätt port, där min pappa nu bodde med sin nya familj som kommit hem från någon semester kanske på Öland eller någon plats där solen stannar längre.
Svea försökte ringa honom, hennes röst försvann i vinden, och till slut fick hon svar. Men svaret var iskallt och stelt: han ville inte ha kontakt, påstod att han börjat om och att hans nya liv inte hade plats för en främmande person, oavsett om jag var hans eget barn. Hans ord blev som ekon av is på vattnet i mina tankar.
När jag vaknade ur denna drömlika verklighet, insåg jag att min mammas vishet hade burit mig längre än någon annan. Avvisningen blev som snö som smälte på tungan bitter, men flyktig. Kanske är det tid att släppa taget om fantasin om en far, att istället vila i den värme som min mammas kärlek och omsorg gett mig genom åren. Och i drömmen blev det ännu tydligare: vissa frågor får förbli obesvarade, vissa hål kan bara fyllas med fler kanelbullar och en försiktig viskning av Jag älskar dig från henne som aldrig övergav mig.
