Min bror har varit blyg ända sedan han var liten. Åren gick och inget förändrades. I skolan hade han nästan inga vänner, även om Erik alltid var en schysst kille. På grund av hans personlighet hade han svårt att ens prata med tjejer på ett normalt sätt. På universitetet var hans kompiskrets nästan bara killar. Den tjej han tyckte om lärde känna en annan kille, eftersom Erik inte kunde bestämma sig eller ta initiativ. Även om han inte hade någon tur i privatlivet, gick det riktigt bra för honom i karriären.
Efter examen fick han direkt ett jobb, köpte en bostadsrätt och började hjälpa till ekonomiskt hemma. Åren gick, men han lyckades ändå inte hitta någon passande tjej. Jag försökte till och med presentera honom för några av mina väninnor, men det gick inte alls de sa allihop att de inte hade något att prata om med Erik, trots att han var väldigt snäll. Men sedan dök det ändå upp en tjej som verkligen fångade hans intresse och fick Erik att lysa av lycka.
Själv känner jag att det är bättre att vara ensam än att vara tillsammans med någon som Erik. Hans nya flickvän, Malin, jobbar i en klädbutik och har två barn från ett tidigare äktenskap. Hon har ingen utbildning och inget eget boende. Jag förstår inte riktigt varför min bror är med henne. När Erik presenterade Malin för våra föräldrar höll vår mamma på att svimma och bad sedan vänligt men bestämt henne att gå därifrån. Jag tycker synd om Erik. Han har varit ensam så länge, och när han väl hittar någon, så tycker jag att hon inte är rätt för honom. Erik vägrar lyssna på föräldrarna kärleken är verkligen blind. Jag hoppas att han ska inse sitt misstag och lämna henne.
Hur kan jag få honom att förstå?
Men när jag ser på det hela undrar jag om det är rätt av oss att döma. Kanske ligger värdet inte i utbildning, pengar eller status, utan i lyckan de två faktiskt känner tillsammans. Ibland behöver vi släppa taget om våra fördomar och låta andra hitta sin egen väg till lycka.
