Precis innan jag gifter mig har jag hört från vänner att när en man gifter sig börjar han direkt se sin fru som sin egendom och visar sitt rätta jag.
Men som en godtrogen ung kvinna trodde jag inte att min blivande man var sådan. Innan vi gifte oss var han alltid omtänksam, sa aldrig ett ont ord, var rädd att såra mig och ville att vi alltid skulle vara nära varandra. Ändå hade mina vänners ord en viss sanning, som så ofta tyvärr är fallet. När en man vinner en kvinnas hjärta förändras han ofta.
Min man började tala illa om min mamma bara några månader efter vi gift oss. “Varför ringer hon dig så ofta, varför kommer hon hem till oss varje vecka?” Självklart höll jag med, orolig för vårt äktenskap, så jag bad min mamma att inte höra av sig lika mycket, och jag ringde henne bara när jag var ensam. Men det tog inte slut där. Jag blev gravid och förlorade mitt jobb. Tyvärr var min graviditet riskfylld och jag blev sjukskriven, så anställningen förlängdes inte. Då började min man klaga:
“Du är hemma hela dagen och gör ingenting.” Jag var tyst, gravid och orolig för att han skulle lämna mig.
När vår dotter var ett och ett halvt år gammal började han kräva att jag behandlade honom som en kung. När han kom hem från jobbet skulle jag stå i hallen och räcka honom tofflorna, middagen skulle stå klar i köket, varm och väldoftande.
Han tog inte ansvar för barnet, allt husarbete och all omsorg var mitt ansvar. Allt sammantaget var jag helt slut. Till slut packade jag mina saker och flyttade med vårt barn hem till mamma i Uppsala. Jag pratade inte med min man på två månader. Livet fortsatte; jag började jobba igen och mådde bättre för varje dag. En dag kom han hem till oss, mager och i trasiga kläder, och bad oss båda om förlåtelse på knä. Jag sa att han måste gå en matlagningskurs. Om han ville att jag skulle komma tillbaka fick han börja laga mat och städa. Han gick med på det, men vi får se hur han klarar av det.
