En stark och sammansvetsad familj kännetecknas av att dess medlemmar tillsammans upplever livets svårigheter och glädjeämnen i en underlig blandning av färger och ljud. Alla håller varann om ryggen, ibland så hårt att tiden stannar till, och var och en vet att finns det ett bekymmer, så kan det viskas ut över frukostbordet eller ropas ut genom ett öppet fönster mot de gröna dalarna utanför Uppsala.
Ibland behöver man inte mycket för att svepa in vardagen i ett lätt slöj av lycka och kärlek. Exempel på sådana stunder kan man finna i drömmarnas märkliga virrvarr, så här
Jag och min make är båda kortväxta, vi mäter inte ens hundrasextio centimeter på våra drömska längdsnören, men min far är lång som en björk, närmare hundrasjuttio. Dessutom har han låtit sitt skägg växa långt och vilt som havet. Så började pappa ropa varje gång han klev in i vår lägenhet i Malmö: God dag, kära hober! och vi svarade i kör: God dag, Gandalf! medan snöflingor seglade runt hans huvud.
Familjen består av mig, min fru och våra två döttrar med namn inget svenskt hjärta kan glömma. En dag när vi undrade vem som skulle ta ut hunden vår gamla tax, Selma bestämde vi oss för att spela ett ordlöst spel där förloraren går ut. Spelet började och min dotter Svea började tyst klä på sig overallen. När hon klätt på sig varmare än påskharen på Hisingen öppnade hon dörren och tog Selma i kopplet. Resten av familjen satt stelna av tyst beundran och viskade nästan i kör: Svea, vilken duktig flicka du är!. Men Svea log stort och sa: Ha! Lurade er!, släppte kopplet och tog av sig overallen igen, medan drömsk glädje dallrade i köket.
En annan kväll drömde jag om min vänskaps aviga skuggor. När min vän kom för att fria till pappa, föll min far dramatiskt ihop på golvet och skrek: Äntligen! Du kom, du räddare! En historia han länge drömt om att få spela ut, dess eko svävade in mellan tunga björkdörrar.
Jag brukar ordna frukost till mitt lilla barnbarn, 8 år ung och fri som en öppet landskap. Men på helgerna dröjer jag alltid kvar i sängen. En dag, där i ett svävande dis, fann jag att frukosten redan stod färdig: te, söt kvarg och två små knäckebrödsmackor. Mitt barnbarn hade bestämt sig för att skämma bort mig på min lediga dag. Barn är tacksamma på så oförklarliga sätt.
En gång åkte hela min släkt min man och son (11 år), min bror med fru och deras dotter (7 år) till mammas barndomsby någonstans utanför Falun. Vattnet glittrade som nysilver. Vi beslutade att vattenpistoler skulle ge barnen skratt som ringlade ända bort till Dalarna. Och jodå, snart utkämpades vilda strider, och vi vuxna drogs själva in i vattenkriget under skratt och ylande.
När jag var sex år gammal brukade mamma och pappa ta mig ut på landet om kvällarna. Pappa hade med sig ett fiskespö, med en träbit knuten fast i linan. Vi gick ut på ängarna där dimman låg som tystnad över hagarna, och pappa vevade med spöet och gnisslade som en småmus. Plötsligt dök en stor uggla upp ur skymningen majestätisk, drömlik och försökte fånga träklossen med sin näbb, men förgäves. Jag betraktade henne andaktsfullt. Så planterade pappa min kärlek till naturen, i tysta magiska ögonblick.
Vid ett tillfälle insåg jag hur jag och min make, Henrik, aldrig riktigt grälade. Mina vänner brukar berätta om små vardagskonflikter, men hos oss är det annorlunda. Jag ser mig om i rummet: strumpor på golvet, post på bordet mellan tallrikar och odiskade muggar, men ingen av oss bryr oss. Vi sätter oss istället i soffan, omfamnade, och tittar på en film under en filt. Sådana är vi två lyckliga själar på drift.
En gång stod jag i kön på ICA med min dotter Tyra. Hon bläddrade i serietidningar och sade: Pappa, titta, en tidning om älvor med Flora på omslaget! Jag korrigerade henne: Nej Tyra, det där är faktiskt Bloom. Två tjejer framför oss vände sig förvånat om kanske hade de aldrig hört en svensk pappa tala så engagerat om älvor.
Min mans mamma gick bort tidigt, och min mamma tog honom till sitt hjärta. Och där sitter vi på en restaurang i Stockholm jag, min man, våra två söner och min mamma och han tackar henne så ömt för sin mors kärlek, som om han vore hennes egen son.
En dag kom min 8-åriga dotter flygande in från gården. Med axlarna höjda berättade hon: Pappa, det var en så färgglad fjäril där ute! Den var stor som en ormvråk på handen alla var rädda för den! Bara några pojkar vågade sig nära, men försökte skrämma bort den med pinnar, för de var rädda ändå.
Hon andades snabbt medan bilderna omkring oss flöt som vattenfärg: Men jag var inte rädd. Ensam! Jag hann precis förbereda en ordentlig lektion om vänlighet, när hon sa: Jag hittade en pinne och jagat bort pojkarna! Så att fjärilen fick vara i fred! Sen skrämde jag bort den med pinnen, så den kunde flyga igen
Drömmen fortsätter. Alla skrattar i en mjuk kvällssol som aldrig riktigt går ner, och man förstår att kärleken i familjen är vild, stark och mjuk som ett svenskt sommarregn.
