11 januari
När Lina väntade vårt första barn var det en både glädjefylld och påfrestande tid. Efter den ansträngande förlossningen berättade läkaren att Lina inte kunde få fler barn. Själv blev jag förtvivlad, men försökte först hålla modet uppe. Jag märkte dock snart att min värme mot henne försvann, något jag i efterhand skäms över. Tiden gick, ett halvår rann iväg. Jag hamnade i en relation vid sidan av, och innan jag ens hann reflektera blev min nya bekantskap gravid med tvillingar. Utan större eftertanke lämnade jag Lina och vår lilla dotter Alma. Lina stod kvar ensam med allt ansvar.
Alma, vår dotter, hade alltid många aktiviteter. Hon gillade allt från simskola till pianolektioner och älskade teater. Hon ordnade dockteater för grannbarnen med sina trasdockor och gav aldrig upp inför något. Jag minns vilken makalös glädje hon spred i huset, men också hur tacksam Lina var över att få dela sitt hem med Alma.
Alma blev snabbt populär bland klasskamraterna, en riktig liten ledargestalt. När hon blev äldre började hon träffa en kille, Emil, som var lite egen. De gick mest på festivaler och olika ungdomsträffar tillsammans. Alma spelade trummor och Emil gitarr, och snart spelade deras band på flera scener runt om i Göteborg. Det var ett sorglöst liv de levde. Men med åren märkte jag hur Lina oroade sig alltmer hon längtade efter barnbarn. Alma hade vid det laget fyllt 29.
En dag hörde jag Lina säga:
Hjärtat, nu kanske du ska fundera på att skaffa barn?
Alma suckade och log snett.
Vill du att jag ska bli som moster Siv? Fyra ungar och livet kretsar bara kring dem. All respekt för henne, men är det så du tänker att livet ska vara? Sitta hemma, laga köttbullar, tvätta och leka hela dagarna?
Men du måste ju inte bli som Siv. Få bara ett barn då, svarade Lina försiktigt.
Mamma, vi har valt ett annat liv. Vi vill inte ha barn. Och om vi ändrar oss, kan vi adoptera ett barn från ett barnhem.
Några egna barn är ändå något särskilt, Alma. Fundera på det.
Kan vi släppa det här nu, mamma?
Så småningom öppnade Alma upp för sin mamma och berättade hur hon verkligen kände. Kanske förändras allt med tiden, tänkte jag för mig själv.
Idag förstår jag att mina handlingar påverkade både Lina och Alma mycket mer än jag då ville se. Det finns inget facit på lyckans väg, och jag har lärt mig att lyssna och stödja dem jag älskar i deras egna val oavsett vad jag själv drömmer om.
