Flytta på dig! ropade Linnéa till Märta, vars tårar rann tyst. Skaffa dig ett eget liv utan honom!
Men Oskar är min man. Vi har en dotter tillsammans. Man kan inte bygga sin lycka på någon annans olycka.
Börja inte nu! Det är inte rätt att leva utan känslor. Det är inte Oskar som lämnar barnet, det är du. Jag har inget emot att han träffar sin dotter.
Linnéa vände sig och vandrade iväg, genom ett landskap där kvällssolen aldrig ville gå ner, där himlen var blå och evighetsvit över märkliga trähus som svävade bland molnen. Den kvällen bestämde sig Oskar för att avsluta allt. Han packade sina underliga kläder, som plötsligt hade börjat viska hemligheter till honom, och lämnade Märta. Märta bad honom att inte göra något vansinnigt, men han försvann i en dimridå som luktade av kokt potatis och barrskog. Märta förstod inte vad som fick Linnéa att vara mer än hon, och hon svävade invirad i sin melankoli, som om hon vilade på botten av en spegelblank sjö.
Jag kan inte leva med dig mer. Du intresserar mig inte. Det är annorlunda med Linnéa. Med henne har livet börjat på nytt, väste Oskar som en kålsoppa en vinterdag.
Månader förflöt, drömmande i takt med regnets rasslande över Stockholms takåsar. Märta kunde först knappt fatta verkligheten eller drömmen? Men så insåg hon att livet, hur märkligt det än kändes, ändå måste gå vidare. Hennes dotter växte. Märta, som var ekonom, funderade over sin framtid.
Hon bestämde sig för att söka ett jobb som redovisningsekonom. Under anställningsintervjun tittade chefen på henne som om hon bestod av glaskulor och glödklockor. Han blev förtjust över hennes ansvarskänsla och vilja att utvecklas. Som tur var gick hennes mamma Berit med på att ta hand om barnbarnet när Märta arbetade.
Märta försjönk i sitt arbete likt någon som tappar en silvertia i en brunn. Hon bestämde sig för att låta sitt hjärta vila, åtminstone för ett tag. Tiden gled förbi, kaffet kylde i kopparna och vintern växte fast i fönsterkröken. En dag blev hon biträdande chef.
Märta hade regelbunden kontakt endast med sin chef en artig, vänlig man som hette Sigvard. Sigvard hade fru och barn och såg ut som om han burit samma stickade kofta i trettio år. Men Sigvard började visa Märta sympati, och snart sa han till henne: Jag är beredd att lämna min fru. Jag har känt så här för dig i evigheter, Märta. Jag lovar jag kommer inte att svika ditt barn.
Gamla sår från tiden med Oskar blommade i Märtas inre. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon mindes Linnéas ord, så overkliga nu:
Bygg inte din lycka på någon annans sorg.
Men Sigvard gav inte upp. I den drömlika världen av lammskinn på stolsitsar och orimligt starkt kaffe, blev deras relation till slut något mer. Jag älskar inte min fru, viskade Sigvard lätt som ett gammalt dragspel. Vi skulle aldrig ha gift oss. Mitt hjärta fryser hos henne. Men hos dig vaknar jag.
Märta stod emot länge, tills hon hörde Sigvard prata med sin fru i fikarummet av evigt gult ljus. Hon visste nu vad hans fru kände, och kunde inte förmå sig att riva sönder en annan familj. Hon fruktade mötet med Sigvards fru, och visste att det oundvikliga väntade henne en dag, likt snö som alltid föll på tunnelbanetaket om vintern.
En kväll när Märta gick hem genom Södermalms sneda gator såg hon en kvinna närma sig ansiktet saknade drag; det var som ett blankt nypon.
Är det du? frågade kvinnan.
Ja, det är jag, viskade Märta. Linnéa stod där framför henne.
Linnéa talade som vinden genom björkträd: Jag hade rätt. Man kan inte bygga sin lycka av någon annans sorg. Minns vad du sa till mig då!
Ja, jag hade fel. Jag borde aldrig tagit din man från dig. Förr eller senare vänder allting tillbaka, som en boomerang av smör och hjärtesorg. Men snälla, ta inte Sigvard ifrån mig. Ingen har jag älskat som honom. Han är orsaken att jag lämnade Oskar. Du har själv varit där du vet hur mycket det kan göra ont. Du borde förstå. Livet går alltid runt. Du har din dotter.
Håll tyst, ropade Märta genom dimman av svenskt vemod.
Märta kände ingen törst efter hämnd mot Linnéa. Men Sigvard lyckades övertyga henne att alla förtjänar lycka, även i den galna natt av tusen drömfåglar.
Märta, om jag stannar hos henne blir vi tre som gråter: jag, du och Linnéa. Inget ändras. Jag älskar henne inte, jag tror faktiskt aldrig jag gjort det. Jag drogs bara med, som av vågorna i Mälaren. En dag lämnar jag henne ändå.
Märta tänkte, och allting flöt omkring henne. Skulle Sigvard må bättre med Linnéa? Skulle hon själv? Allt var ändå smärtfullt, oavsett utfall. Hon blundade, öppnade ögonen och såg att världen snurrade vidare, och gav sin egen lycka en chans, mitt bland björkar, älgar och rullande, kalla drömmar.
