Jag har känt Adam sedan jag var liten. Vi bodde i samma trista innergård i Malmö, så vi blev förstås vänner redan som barn. När tonåren kom brukade vi samlas i ett gäng och driva omkring på Stortorget, vandra planlöst eller sjunka ned på en grå parkbänk. Vi tog sällan våra flirtar särskilt allvarligt det viktiga var vad kompisarna tänkte. Ingen ville förstora bort sig inför andra.
Senare gjorde jag lumpen i Boden, medan Adam på något sätt gled undan med nåt konstigt läkarintyg. Efter militärtjänsten ordnade jag ett jobb på kommunen och gifte mig efter ett tag. Tio år passerade tillsammans med min hustru vi fick två barn. Men långsamt gled vi bort från varandra, som om vi blivit främlingar. Gräl började blossa upp över småsaker och till slut insåg vi båda att vi inte längre borde dela hem. Skilsmässan var snart ett faktum.
Två år senare, nu som en fri människa, sprang jag plötsligt på Adam igen som om han simmade fram ur morgondimman på Möllevångstorget. Han var knappt sig lik: hade lagt på sig massor och pratade långsammare.
Vi slog oss ner på ett märkligt kafé som doftade kanelbullar och rökt lax, och snart berättade Adam att han också var nyskild och letade efter någon ny. Tiden gick. Ett år passerade i virvlande höstmörker, tills jag mötte en kvinna som jag gifte mig med. Av en slump stötte jag igen på Adam, och nu hade även han en fru. Men jag fann mig illa till mods: hans hustru var så stor att stolarna gungade när hon satte sig.
Vad ser du hos henne? frågade jag, som om jag talade i sömnen och försökte förstå drömmens logik.
Han log och sa, med ett förnöjt bloss av surreal lugn, att hon var utmärkt på att städa och en fantastisk kock. Och dessutom ger hon mig sinnesro! Jag kan njuta av en folköl i fred och följa Allsvenskan på TV, eller gå ut med polarna när jag vill. Hon säger aldrig nej till något.
Hans ord var som ljudet av björklöv mot rutan oväntade. För mig hade alltid kärleken varit viktigast. Nog var det trevligt att ha ordning hemma och god mat på bordet, men det enda som verkligen betydde något var att vi älskade varandra.
För vissa är städning och lagad mat det viktigaste, men jag vill att min älskade och jag ska dela samma rytm två hjärtan som slår i synk. Det är värt allt om man kan dela intressen och skratta tillsammans. Vi lagar ofta mat ihop, städar och sjunger till svensk pop när kvällen är blå.
Två som cyklar på tandem genom nattdimman i Skåne och trampar i takt når alltid färdmålet snabbare.
Vad tror du håller du med mig?
