När jag föddes lämnade min pappa oss. Mamma blev ensam med mig. Idag inser jag att hon inte riktigt var den sortens mamma som jag ibland önskade mig. Så länge jag kan minnas var hon antingen full, borta i flera dagar i sträck, eller så tog hon hem konstiga vänner.
Fram till jag var tio år trodde jag faktiskt att detta var ganska vanligt, att andra barn också hade det så här.
När jag började högstadiet började jag jobba extra. Jag behövde mat, och i vår lilla by utanför Sundsvall fanns det alltid något att pyssla med. Jag fick några tior eller lite mat som tack för hjälpen.
Efter gymnasiet försökte jag hitta ett riktigt jobb, men det var svårt för någon som mig, uppvuxen i fattigdom, utan kontakter eller sparade pengar. Jag fick försöka klara mig som jag kunde, precis som mamma gjort.
Jag vet aldrig varifrån hon fick pengar. Det lilla jag drog in la jag allt som oftast på mat. Jag tror faktiskt att hon trivdes på sitt sätt, för det fanns aldrig någon vilja att försöka förändra vårt liv.
För runt tre år sedan började en man dyka upp hemma hos mamma allt oftare. Han såg ut att ha det knapert, men hade inte den där trasiga fylleristen över sig. Han var mest neutral mot mig ibland hälsade han, oftast låtsades han inte om att jag fanns. Jag hoppades att han kanske skulle påverka mamma och få oss att börja om någon annanstans, få ett bättre liv.
Och det såg faktiskt ut att bli så. Efter några månader flyttade han in till oss. Mot mig var han aldrig otrevlig, men det var som om han gjorde sitt bästa för att ignorera mig. Jag anade inte att katastrofen snart skulle slå till.
Efter vi hade bott tillsammans i ungefär ett halvår kom jag hem sent en kväll, med pengar jag slitit hårt för. Jag tänkte att mamma kanske skulle bli lite gladare, hon hade varit nedstämd på sistone.
Men när jag klev in genom dörren började mamma skrika att jag inte längre var välkommen och att jag måste flytta ut. Jag blev chockad, jag hade inte gett henne någon anledning till att behandla mig så. Men jag såg ingen mening med att diskutera just då, så jag gick hem till en kompis och tänkte att mamma bara var så där igen och skulle lugna sig efter något dygn.
Men nej nästa dag blev jag bortkörd igen. Det visade sig att mannen aldrig tålt mig och hade övertygat mamma att jag skulle försvinna. Och hon lydde honom.
Så blev jag hemlös, 21 år gammal. Idag bor jag hos vänner tack och lov tar de in mig som en i familjen. Precis som förut hankar jag mig fram så gott det går. Därför när jag läser om folk som tycker att barn är otacksamma mot sina föräldrar vill jag bara säga det finns de som verkligen har skäl till detJag vet inte riktigt hur framtiden ser ut för mig. Men när jag tänker tillbaka på allt, förstår jag att jag överlevt mer än de flesta. Jag har lärt mig vem jag kan lita på och viktigast av allt att jag är värd att bli behandlad med respekt.
Ibland står jag ute sent om kvällarna och blickar upp mot himlen över byn, andas in den kalla luften och känner hur lugnet sänker sig. Jag har inget eget hem ännu, men jag bär en styrka jag fått med mig från varje gång jag rest mig. Det är ingen ära i att bara överleva, men kanske finns ändå ett slags värdighet i att inte ge upp.
Jag samlar på små drömmar nu. En dag vill jag ha mitt eget lilla kök, en gungstol vid fönstret, kanske ljudet av regn mot taket. Och varje gång någon säger till mig att det där är för svårt, för långt borta, så minns jag hur lätt det är att förlora allt, men också att det alltid finns en väg tillbaka.
Just nu räcker det med att veta: jag är på väg. Och den här gången får ingen köra ut mig.
