Jag hade en bästa vän som hette Lovisa. Vi hade varit vänner i många år. Många gånger berättade hon för mig hur tufft livet var för henne. Allt det berodde på att hon i tjugo år bodde tillsammans med sin man och sin mamma.
Lovisas mamma, Ingrid, var verkligen den typen av kvinna som utnyttjade andra och brydde sig inte ens om att det var hennes egen dotter. Allt var alltid fel enligt henne. Ingrid var 85 år, men det ska tilläggas att hon fortfarande var rätt pigg för sin ålder.
Ingrid var övertygad om att Lovisa stod i skuld till henne, att hon nästan var skyldig att betala tillbaka livet hon fått. När Ingrid blev gravid lämnade hennes man henne och hittade en annan kvinna. Hon tog ut all sin ilska och frustration på Lovisa, som dessutom liknade sin pappa mycket.
Lovisa var aldrig en älskad dotter snarare hushållerska, städerska, slav men aldrig dotter. Lovisa slet hårt med två jobb. När hon kom hem från arbetet började hon genast att skura golven och laga mat. Hennes mamma ville inte lyfta ett finger hemma. Dessutom gjorde Ingrid ofta tvärtom bara för att Lovisa lagat något hon inte ville ha. Och kan du tänka dig, stackars Lovisa sade upp sig från sitt jobb och åkte tvärs över Stockholm för att laga exakt den mat hennes mamma önskade.
Den dagen hade Lovisa födelsedag. Vi samlades alla kring bordet hon hade ordnat ett fantastiskt kalas men jag lade märke till hur ledsen min vän var. Hon berättade att det blivit bråk med mamman. Vi valde alla att gå hem tidigt.
Nästa morgon fick jag veta att Lovisa var borta. Det visade sig att efter att vi gått hem hade Ingrid återigen startat ett gräl. Lovisas hjärta klarade inte mer, men de ringde aldrig ambulansen. Hon dog under natten. Så styrde modern över sin dotters sista natt i livet.
