Jag klarar inte av att besöka min mans föräldrar deras vanor gör mig illamående.
Varje gång jag tänker på att gå hem till mina svärföräldrar vänder det sig i magen på mig, och jag måste kämpa för att inte må illa av deras vanor. Jag kan prata med dem utan problem, men att sätta mig vid deras matbord är något jag inte klarar. Min man förstår inte alls vad jag menar, och min svärmor tycker bara att jag är överkänslig och en bortskämd flicka som alltid hittar fel.
Turligt nog bor jag och min man i egen lägenhet. Men avståndet till svärföräldrarna i Uppsala är så pass kort att vi ibland måste åka dit och hälsa på, inte bara prata i telefon. Varje gång känner jag stress inför besöket och försöker hitta på ursäkter för att slippa. På ytan är de precis som vilken svensk medelklassfamilj som helst mamma och pappa, båda jobbar, de har akademisk utbildning, huset är rent och välordnat. Men så fort vi sätter oss vid bordet får jag obehagskänslor. Jag är lite kräsen, det erkänner jag direkt: jag äter aldrig från samma sked som min man om han redan slickat på den. Det går bara inte, även om jag försöker.
Med min man har det blivit bättre med tiden, vi har kommit närmare och lärt oss anpassa oss till varandra. Men med hans föräldrar känns det alltid lika konstigt. Allting utspelar sig så enkelt: min svärmor blandar sallad i en stor skål, smakar av med en sked, slickar av den och stoppar tillbaka den i salladen. Ursäkta, men det känns riktigt ofräscht.
Eller så beställer de hem stark snaps, och själv tar jag med ett gott vin. Då kan min svärmor helt plötsligt ta mitt glas och smaka, bara för att testa. Jag förstår inte varför det är ju inte hygieniskt. Hon är trots allt inte en familjemedlem på det sättet. Jag försöker tyst byta ut glaset, men det lyckas inte alltid. Svärfar retas ofta på min bekostnad efter några glas, och det kan bli riktigt obehagliga kommentarer. Min man försöker ingripa, men inget förändras.
Min svärmor har också som vana att hälla tillbaka överbliven soppa från sin tallrik ner i kastrullen och stoppar den sedan i kylen, bara det inte är grädde i. Hon gör så med all mat även sallad som blivit över från gästers tallrikar efter middagar. Därför tar jag aldrig mat där om den inte just lagats jag vill inte riskera att äta rester från andras tallrikar.
Hon har dessutom den något ovanliga vanan att spotta på stekpannan för att se om den är varm innan hon börjar laga mat. Varför inte bara använda lite vatten? Men enligt henne dör ändå alla bakterier av värmen, så det är inga problem. Själv blir jag helt mållös, och klarar inte av att skaka av mig bilden.
Det värsta var ändå när jag såg hur deras hund Roffe fick slicka rent tallrikarna efter middagen. Efter festen ställde de en skål med potatis och gryta på golvet till hunden, och sedan diskade de skålen tillsammans med allt annat porslin som om det inte var något särskilt.
Till slut kunde jag inte vara tyst och sa att jag tycker det är helt galet att människor ska äta ur samma skål som hunden. De tittade på mig som om jag var knäpp och sa bara att allt diskas ju rent. Men jag menar: hunden ska inte äta från människors porslin, oavsett hur rena de blir. Jag sa till min svärmor att om det är “ingen fara” kunde hon ju själv äta sin soppa ur hundskålen, om den är nytvättad. Hon blev väldigt sårad. Gjorde jag fel? Enligt hennes logik är det ingen skillnad! Min man ansåg att jag överreagerade, men för mig kändes det så självklart.
Nu vill jag helst aldrig mer åka till mina svärföräldrar. Att ta med egen mat och egna tallrikar skulle bara förstöra stämningen och såra min svärmor ännu mer. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill inte skapa problem för min man, men jag kan inte heller tvinga mig själv.
Jag drömmer om att flytta till en annan stad, kanske Göteborg, så att det blir tillräckligt långt för att bara passa på att ringa ibland och slippa middagsbjudningarna. Trots allt så inser jag att ingen familj är perfekt. Bara för att vi har olika gränser betyder det inte att någon är fel som människa. Det är viktigt att försöka respektera varandras olikheter, så länge vi säger ifrån på ett vänligt sätt och står för våra egna behov. I slutändan handlar det inte om maten utan om att hitta sätt att mötas med respekt, trots att vi är så olika.
