Vet du, ibland känns det som om vissa minnen har bränt sig fast i hjärtat för alltid. Jag minns när pappa valde att lämna oss mamma, min lilla syster Elin och mig. Han ville bo ihop med en annan kvinna och hamnade någon helt annanstans, medan vi blev kvar. Elin var bara två år på den tiden och hade redan rätt svåra hälsoproblem som bara blev värre. All energi, alla sparpengar och nästan all tålamod gick åt till att ta hand om henne. Jag fattade inte riktigt då hur sjuk Elin faktiskt var, men jag kunde se hur ont det gjorde mamma, hur hon och mormor kämpade varenda dag för att Elin skulle få så bra vård som möjligt. Mamma grät ofta, och pappa bara klagade och skyllde ifrån sig när han väl var kvar där hemma, tills han till slut lämnade henne helt. Det kändes som ett knivhugg rakt i ryggen innan hade pappa alltid varit snäll mot mig, särskilt när mamma hade fullt upp med Elin.
Den dagen mamma kom hem och berättade att pappa inte skulle komma tillbaka det var nog den värsta dagen i mitt liv. Han flyttade till Göteborg och verkade snabbt ha glömt att vi ens fanns. Mormor på pappas sida försökte få honom att komma tillbaka, men han brydde sig inte. Ett år efter att han stuckit så dog Elin. Tomheten efter henne gick inte att beskriva… och pappa dök inte ens upp till begravningen.
Mamma bröt nästan ihop helt och mormor, min klippa, blev den som höll ihop vårt lilla hem. Tack och lov hade jag både mormor och farmor två underbara kvinnor som blev som extramammor för mig. Sakta men säkert hämtade mamma sig lite grann och började se mig igen. En dag kramade hon mig så hårt, med tårarna rinnande längs kinderna och viskade att hon aldrig, aldrig skulle lämna mig. Hon svor att göra allt för att jag skulle vara lycklig. Och hon höll vad hon lovade. Tillsammans med mormor ordnade hon det fint för mig såg till att jag hade en fantastisk klänning till min student, så att jag kände mig som den finaste i hela lokalen.
Pappa såg jag aldrig mer på flera år, men innerst inne glömde jag honom nog aldrig helt. Han dök upp en gång, när farmor hade gått bort. Han letade direkt efter nycklarna till hennes bostadsrätt i hopp om arv. Men farmor, kloka och kärleksfulla som hon var, hade redan långt innan sett till att skriva över lägenheten på mig när jag var tolv år gammal. Det var hennes sätt att visa att jag alltid varit viktig för henne och att familjeband inte bara kommer av blod.
Jag vet inte, livet är inte alltid rättvist. Men tack vare mamma, mormor och farmor har jag hela tiden känt mig älskad och det är det som håller mig uppe än idag.
