Det var jag som lämnade familjen för en annan man, och det var därför vårt äktenskap gick sönder. Jonatan tyckte att det var rättvist att jag skulle gottgöra honom för sitt sårade hjärta. Han lät mig inte ta med mig vår son, och pojken själv ville bo med sin pappa, inte med mig. Det gjorde såklart ont, men jag kunde inte tvinga honom mot hans vilja. Vi löste allt ganska snabbt de lät mig gå, och i utbyte började jag skicka pengar en eller två gånger i månaden.
Min före detta man jobbade först och tjänade sitt eget, men när han insåg att jag hade gott om pengar och att min nya man ibland också skickade lite pengar så att min son skulle ha det bra, slutade han jobba och levde helt på våra pengar.
Under åren skämde Jonatan bort vår son rejält: mat nästan dagligen från restauranger, han fick skolka från skolan när han kände för det, dyra semestrar, och det senaste inom teknik och prylar. Med tiden märkte jag hur sonen blev allt mer nonchalant och började undvika mig. Vad jag än köpte eller gjorde för honom så ordnade “pappa” alltid något bättre, även om det var för mina pengar. När pojken fyllde elva tycktes han inte ens fundera på hur det kom sig att pappa var så rik utan att faktiskt arbeta.
Min nuvarande man, Rickard, påpekade till slut att kanske gav jag dem för mycket pengar. Vi började prata om framtiden och sonens studier, och tyckte båda att det vore bättre om jag sparade undan pengar för hans utbildning istället för att allt skulle gå till min före detta mans infall. Så jag bestämde mig för att ta ett samtal med Jonatan och förklara att jag försörjt dem länge nog, och att det nu var dags att han skötte utgifterna själv medan jag tryggade vår sons framtid.
Han gick genast till attack och ifrågasatte vilket slags mamma och fru jag hade varit, hotade dessutom med att dra mig inför rätta och kräva underhåll, påstod att jag egentligen aldrig gett dem någonting.
Jag pratade med jurister för att rådfråga. De sa att jag inte skulle oroa mig för tomma hot han har inte haft ett ordentligt jobb på flera år och lever helt och hållet på mina pengar. Ändå känns det som om det är jag som förlorar. Min son ogillar mig nu ännu mer, övertygad om att jag inte vill hjälpa hans pappa.
Idag, när jag blickar tillbaka, inser jag hur viktigt det är att sätta tydliga gränser, oavsett skuldkänslor. Jag lärde mig att omtanke inte alltid handlar om pengar ibland handlar det bara om att visa vad som är bäst på lång sikt, även om andra inte förstår just då.
