Detta är en drömlik berättelse om mig, en kvinna som vid 27 års ålder svävade runt i ett disigt landskap av längtan efter att få barn. Men i denna dröm kunde jag bara få barn med en gift man, en som mitt hjärta var fäst vid som vitsippor vid vårens första solstråle. Hans djupa övertygelser höll honom dock fast likt isen om vintern, och han kunde inte lämna sin hustru för min skull. Så blev jag ensam, men ändå stöttad av honom, märkligt svävande i gränslandet mellan sorg och närhet.
Familjen min var som en mosaik av känslor. Pappa var avståndstagande, såg på mig och mitt väntade barn som en tystnad man gömmer i mossa och sten. Att få barn utan äktenskap var för honom som ett kaffe utan socker, bittert och genantnej, barnbarnet ville han inte veta av. Sorgen låg tung som dimman över Mälaren, så jag förmådde inte ta min dotter hem till föräldrahemmet där jag visste att hon aldrig skulle bli varmt välkomnad.
Mamma ringde ofta, sade att vi borde komma, men jag förstod på hennes längtan att hon var ensam i sin önskan om oss. Min bror däremot älskade mig som havet älskar vinden, och han avgudade min lilla flicka som om hon var ett solblekt smultron från barndomens somrar. När flickan min fyllde två år, bestämde min bror sig för att gifta sig och bjöd in oss till sitt bröllop i Södertälje.
Jag tvekade först, likt en flicka som inte vågar ta första steget ut på isen om hösten. Skulle jag störa deras lyckliga fest? Jag såg framför mig far som tog avstånd, såg på oss som gäster i det egna hemmet. Men bror, mor och den blivande svägerskan övertygade mig Kom, det är fest, ingen ska vara ensam då!
Bröllopsfesten var som en akvarell där barnen sprang omkring och lekte, och min dotter som såg annorlunda ut, mörkare och djupare än alla de andra små jäntorna och pojkarna verkade sväva mellan världarna. Jag höll henne nära, mitt hjärta slog i takt med brudvalsens toner. Jag visste ju hur far älskade barn, men aldrig trodde jag att isen skulle tina just den dagen.
När jag vände mig om såg jag, som i en dröm genom vårligt dis, pappa hålla min dotter i famnen. De såg på varandra, talade lågt men med hela hjärtat. Jag stod kvar och lät dem fylla tystnaden med nya toner. Kvällen förflöt som en dov och vacker visa.
Vid nattens slut när Tranströmerdunklet föll utanför, kom pappa fram till mig. Han tog mig i sin famn, bad om förlåtelse med röst som bar ekot av ouppklarade tankar. Kom hem, du och flickan min, ni hör till, sa han. Gästerna i den grågröna festlokalen viskade om våra tidigare slitningar, men det betydde inte längre något. Jag förlät far, och nu har min dotter en morfar att sjunga med om kvällarna. Är inte det den sanna lyckans saga, även i en dröm?
