Jag och min man hade egentligen accepterat att vi inte skulle få barn, men så tio år efter att vi gift oss blev jag plötsligt gravid, helt oväntat.
Min svärmor hade alltid varit snabb med att pika mig framför mina släktingar, typ: Det verkar som att jag aldrig får några barnbarn från min son, eftersom min svärdotter är så barnlös. Fast hon var redan mormor hennes äldsta sons dotter hade redan en liten flicka. Det där var så jobbigt att höra och jag fick stå ut med kommentarerna flera gånger, trots att det gjorde ont varje gång.
Jag och min man älskar verkligen varandra, han har varit mitt största stöd genom allt. Alla våra läkarbesök, min oro och hans stress och alla de där kvällarna när jag gråtit i kudden var ändå värda det, för nu är vi gravida!
Min svärmors barnbarn födde en dotter förra året, och jag själv födde en son för fyra månader sedan. Läkarna sa att varken jag eller min man hade något medicinskt problem, ändå kan vi båda knappt fatta att livet faktiskt gav oss ett barn till slut. Men min farmor har betett sig lite märkligt sen både barnbarnsbarnet och mitt barn kommit till världen.
Farmor, som alltid längtat efter sin sonson (alltså min man och hennes barnbarn), verkar helt ointresserad nu. Istället gullar hon konstant med barnbarnsbarnet inte mitt barn alltså, utan dottern till hennes äldsta barnbarn.
Så fort släkten samlas pratar alla bara om denna lilla flicka hur mycket hon har vuxit, vad hon har sagt för gulligt, hur många tänder hon fått… Min pojke är det ingen som verkar minnas, från dag ett har han varit ointressant.
Jag förstår verkligen inte hur min svärmor tänker. I tio år har hon kritiserat och förminskat mig för att jag inte följde familjetraditionen (enligt henne blir alla kvinnor i deras familj alltid gravida), och när det väl händer, då bryr hon sig inte ens om sitt barnbarn! Men strösslar lyxiga kläder, leksaker och smycken i guld över sitt barnbarnsbarn istället Det är så typiskt, faktiskt.
