Jag gifte mig väldigt ung, för det var så mycket kärlek mellan oss. Vi hade varit tillsammans i fyra år innan vi blev man och hustru. Tillsammans hade vi gått igenom både sorger och glädjeämnen.
Nu när jag ser tillbaka har vi bott ihop i över sex år. Jag har alltid känt ett fullständigt förtroende för min make, liksom för mig själv. Min make, Erik, är en varm och omsorgsfull människa, alltid mån om att hjälpa till hemma. Han är kanske varken den modigaste eller starkaste av män, inte heller är han stilig på det där självklara sättet, men hans godhjärtade väsen och ständigt positiva syn smittade av sig och gav mig styrka även under livets tunga dagar.
Samtidigt, tänker jag nu med lite vemod, har han alltid varit obeslutsam och ogärna tagit stora kliv utanför sin trygghetszon. Förändringar har skrämt honom. Han är blyg, och ibland på gränsen till överdrivet samvetsgrann. På de här sex åren tillsammans har han faktiskt inte förändrats det minsta.
Han har heller aldrig velat ta tag i sin hälsa eller börja ta hand om sig själv. Allt som innebär förändring har fått honom att dra sig undan. Min Erik är nära tio år äldre än jag. När jag nu minns min tjugosexåriga glädje över livet, känner jag att jag fortfarande vill omfamna allt det livet har att ge. Jag har ett bra jobb i Stockholm, jag köpte min egen Volvo, och jag betalar dessutom själv på lånet för vårt lilla hus i Uppsala. Häromveckan frågade en väninna vid namn Majken rakt ut: Men varför har du honom kvar egentligen?
Där och då, i det ögonblicket, tog min personliga lycka slut. Och nu sitter jag här, många år senare, och undrar tyst för mig själv: Varför behövde jag honom egentligen?Det är först nu, med avstånden av både tid och erfarenhet, som jag börjar förstå. Alla de lugna stunderna tillsammans, hans varma händer i mina efter en svår dag, skratten över något trivialt det var inte passionens stormar som bar oss, utan den trygga hamnen vi fann i varandra. Jag behövde honom inte för att han fyllde tomrum eller räddade mig från mitt eget mörker; jag behövde honom för att han visade mig hur vackert ett stilla liv kan vara, hur lycka ibland bor i det alldagliga.
När jag tittar ut över vår lilla trädgård där snödropparna envist återkommer varje vår, tänker jag på allt jag är och blivit bredvid honom. Kanske var det aldrig frågan om varför jag behövde honom, utan snarare att vi valde varandra om och om igen, mitt i allt det oföränderliga och enkla.
Och medan fågelsången fyller morgonen, känner jag en oväntad lättnad. För kanske är det just där, i vilan mellan stormarna, som kärleken faktiskt lever.
