Efter att ha släppt av min älskarinna ur bilen tog jag farväl av henne med en öm gest och styrde hemåt. Stod en stund utanför porten och vägde i tankarna allt jag borde säga till min fru. Jag gick uppför trappan och låste upp dörren.
Hej, ropade jag ut i hallen. Elisabet, är du hemma?
Hemma, svarade min fru stillsamt från köket. Ska jag börja steka fläskkotletter nu?
Jag bestämde mig för att vara rak självsäker, bestämd, riktigt manlig! Sätta punkt för mitt dubbelliv medan känslan av min älskarinnas kyssar ännu satt kvar, innan jag drogs ner i den vardagliga lunken igen.
Elisabet, sa jag och harklade mig. Jag är här för att säga att vi måste gå skilda vägar.
Elisabet tog beskedet med en närmast överjordisk lugn. Att göra min fru upprörd är lika lätt som att valla katter. Jag brukade skämta om att hon var som Elisabet Iskall.
Vad menar du? frågade hon från köksdörren. Ska jag inte steka kotletter, alltså?
Det får du avgöra själv, svarade jag. Gör det om du vill, annars låt bli. Jag tänker lämna dig för en annan.
De flesta fruar skulle kasta stekpannan efter sin man vid ett sånt besked. Eller ställa till med en scen. Men Elisabet var inte som de flesta.
Herregud, sa hon bara. Har du hämtat mina stövlar från skomakaren?
Nej, det blev inte av, sa jag förläget. Om det är så viktigt så kan jag åka tillbaka direkt och hämta dem!
Suck mumlade Elisabet. Typiskt dig. Skickar man dig för att hämta ett par skor, så kommer du ändå tillbaka med fel par.
Jag kände mig förnärmad. Var det så här ett uppbrott skulle kännas? Inga upprörda känslor, ingen ilska, ingen passion! Men vad annat kunde jag vänta mig av Elisabet Iskall?
Jag tror inte du förstår, Elisabet! sa jag. Jag lämnar dig. För en annan kvinna. Jag flyttar härifrån, och det enda du pratar om är stövlar!
Jo men, svarade hon, till skillnad från mig kan du väl gå vart du vill. Dina skor är ju hela. Vad hindrar dig?
Vi hade varit gifta i många år, men jag förstod fortfarande inte när hon var sarkastisk eller allvarlig. Det var just Elisabets jämna humör, hennes konflikträdsla och tysta natur som en gång gjort mig förälskad. Och visst spelade det in att hon var praktisk, ordningsam och formad på precis rätt sätt.
Elisabet var pålitlig, trogen och iskall som ett ankare på en skärgårdsfärja. Men nu älskade jag en annan. Passionerat, förbjudet, oemotståndligt! Så det var dags att avsluta och ge sig av mot ett nytt liv.
Och så, Elisabet, sa jag med en blandning av högtidlighet, sorg och ånger, tack för allt, men jag går nu. För att jag älskar en annan kvinna. Jag älskar helt enkelt inte dig längre.
Jösses då, sade Elisabet. Älskar du inte mig? Så märkvärdigt! Min mamma var kär i grannen. Och pappa älskade sin schackklubb och första snapsen på fredagen. Vad blev resultatet? Jo, jag helt fantastisk ändå.
Jag visste att det var omöjligt att vinna diskussioner med Elisabet. Varje ord vägde bly. All min översvallande energi rann av mig och jag insåg att jag inte var det minsta sugen på att bråka längre.
Elisabet, du är faktiskt enastående, sa jag dystert. Men jag älskar henne. Passionerat. Och jag kommer att gå till henne, förstår du?
Den andra då, vem är det? frågade hon. Är det Sofia Rönndahl, månne?
Jag stelnade till. För ett år sedan hade jag faktiskt en affär med Sofia, men jag trodde aldrig att Elisabet kände henne!
Hur… hur känner du henne? började jag, men avbröt mig snabbt. Äsch, det är inte henne det gäller, Elisabet.
Elisabet gäspade och tittade på mig.
Då är det kanske Annika Björklund? Ska du dit?
Jag kände kalla rysningar. Hon hade varit min älskarinna tidigare, men hur kunde Elisabet veta? Fast förstås, hon sa alltid bara det som var absolut nödvändigt.
Fel gissat, sa jag. Varken Annika eller Sofia. Det är en annan kvinna en underbar, sagolik person, min dröm. Jag kan inte leva utan henne och jag tänker lämna dig för henne. Och du ska inte försöka övertala mig att ändra mig!
Säkert Malin då, sa Elisabet. Hördu, du är inte direkt diskret av dig. Din drömkvinna: Malin Hallström, trettiofem, en son och två barn hon inte fått behålla…? Stämmer det?
Jag tog mig för pannan. Mitt i prick! Det var precis Malin Hallström jag hade en affär med.
Men hur…? mumlade jag. Har du spionerat på mig, eller vad?
Ganska självklart, sa Elisabet. Jag är gynekolog med tjugo års erfarenhet. Jag har undersökt varenda kvinna i den här stan. Det är bara att ta en titt, så vet jag precis var du har hållit hus, du klant!
Jag samlade mig.
Okej då, visst, det är Malin! sa jag beslutsamt. Det ändrar ingenting, jag går ändå.
Du, du är ju inte klok, sa Elisabet. Kunde du inte åtminstone ha frågat mig? Förresten, det finns då inget särskilt spännande med Malin, det kan jag gå i god för som läkare. Har du ens sett hennes journal?
N-neej… medgav jag.
Just det, sa Elisabet. För det första: ta en dusch direkt. För det andra: jag ringer Gunnar på vårdcentralen imorgon, så du kan få en koll utan att vänta i kö. Sen kan vi snacka igen. Otroligt ändå att en gynekologs man inte ens kan välja en frisk kvinna!
Vad ska jag göra då? pep jag.
Jag går och steker kotletter nu, sa Elisabet. Och du, duscha du. Vill du ha en dröm utan sjukdomar får du säga till jag har några tips…
I kväll lärde jag mig att elden från en affär inte alltid räcker när isen därhemma aldrig smälter och att ärlighet ibland gör världen både lättare och märkligare än man kan ana.
