När hon lämnade sjukhuset, sprang Linnea rakt in i en man i dörröppningen.
Förlåt, sa han kort och lät blicken vila på henne för ett ögonblick.
I nästa sekund blev hans ögon kalla och nedlåtande, och han vände bort huvudet som om Linnea inte existerade längre.
Hon hade fångat sådana blickar många gånger. Smala och långbenta tjejer möttes av helt andra ögon hungriga och lystna. Hos Linnea, däremot, väckte hon som vanligt en känsla av likgiltighet eller rent av förakt. Det gjorde henne djupt orättvist sårad. Var det hennes fel att hon såg ut så här?
När hon var liten hade alla beundrat hennes runda kinder och knubbiga ben. På skolidrotten fick hon alltid ställa sig först i ledet bland flickorna. Klassen kallade henne lönnfet, tjockis, Greta Gris. De värsta smeknamnen ville hon inte ens minnas. Som alla vet kan barn vara grymma. Lärarna såg mobbningen men gjorde inget.
Linnea hade testat alla möjliga dieter, men hungern vann alltid och hon gav upp. De kilon som försvann var snabbt tillbaka. Hon var vacker, men hennes kropp skymde det.
Hon hade velat bli lärare, men la ner det hon var övertygad om att elevernas elaka skvaller skulle vara ännu värre. Hon sökte istället till undersköterskeutbildningen; när människor har ont bryr de sig inte om hur den som hjälper dem ser ut, bara smärtan lindras.
Det fanns inga killar i klassen och tjejerna var upptagna med sig själva, blev kära, gifte sig. Linnea var alltid ensam. På lektionerna ville de andra tjejerna att Linnea satt längst fram; själva gömde de sig bakom hennes breda rygg för att slippa lärarens blick.
Hon längtade efter de fina klänningarna hon såg i butikernas skyltfönster. Hon visste att hon aldrig skulle få bära dem. Istället bar hon vida tröjor och långa kjolar för att dölja kroppen. Men hon gjorde alltid bra ifrån sig och satte nålar smidigt och utan smärta därför gillade de äldre patienterna henne.
Hon följde med de andra tjejerna till isbanan en kväll. Unga killar ropade oförskämdheter åt henne. Kolla, där kommer en som ska till charkdisken! skrek de och skrattade så att det ekade över isen. Linnea ville bara gråta.
Hennes mamma försökte para ihop henne med vännernas söner. Linnea hade varit på ett par dejter, men en kille låtsades att han inte väntade på någon när han såg henne, och en annan försökte klänga på henne redan innan de hade presenterat sig ordentligt. Linnea knuffade undan honom så han landade i en vattenpöl.
Vad spelar du för diva för? Du ska ju vara tacksam att någon ens vill dejta dig! skrek han efter henne.
Efter det slutade hon helt med dejter. Ensamheten var bättre.
På sociala medier la Linnea upp Fiona från Shrek som profilbild. När en kille frågade hur hon såg ut i verkligheten, svarade Linnea att hon såg likadan ut, bara att hon inte var grön. Han trodde hon skämtade. Du försöker bli av med stalkers så där, va? skrev han och föreslog att de skulle träffas. Linnea slutade svara direkt.
En dag sprang en pojke, max sex år gammal, in i henne i avdelningskorridoren.
Vart springer du? Här finns sjuka människor, du måste vara tyst, sa Linnea allvarligt och tog tag i hans hand.
Jag ville bara åka på linoleumgolvet, svarade pojken ärligt.
Vem kom du med?
Pappa, till farmor. Var är toaletten? frågade han.
Kom, jag visar, sa Linnea och gick med pojken mot slutet av korridoren. Kan du klara dig själv?
Pojken såg nedlåtande och lillgammalt på henne. Det gjorde ont att se det i ännu yngre ögon, men ändå kände hon ingen ilska mot honom. Snart hördes vattnet spolas och pojken kom ut till Linnea igen.
Nu ska du visa var din farmor ligger, sa hon.
Han suckade och släpade sig med. Stannade framför ett rum, la fingret på läppen och såg väldigt seriös ut.
Det är nog den här, sa han och pekade mot rum nummer fyra.
Säkert? Så du bara sprang ut och glömde numret? Kanske du inte kan siffror? sa Linnea, för hon visste att det var ett mansrum.
Jag kan visst! Jag kan även bokstäver! Det är den där, sa pojken med pekfingret mot dörren med en femma på.
Din rackare, skojade Linnea och låtsades vara arg.
Pojken skrattade högt. Vad heter du?
Isak, hann han säga innan dörren till rum fem öppnades och en lång, proper man kom ut.
Han såg strängt på Isak.
Isak, varför dröjer du? Så fick han syn på Linnea.
Med en kort blick bedömde han hennes utseende och tappade genast intresset. Har han busat igen? frågade han.
Linnea hade mött denna typ av likgiltigt, föraktfullt manligt ögonkast alltför ofta.
Nej, han har skött sig. Var inte hård mot honom, sa hon med mild förebråelse och gick därifrån.
Kom nu, säg hejdå till farmor, vi ska gå, hörde hon bakom sig.
Nästa dag kom Isak tillbaka med sin pappa. Pappan passerade Linnea utan att ens se åt hennes håll. Linnea räckte ut tungan bakom hans rygg. Just då kastade Isak en rolig blick bakåt, vinkade och skrattade. Linnea log och vinkade tillbaka.
Efter vilopaus gick hon in till rum fem.
Du ser pigg ut idag, Inga Kristina. Har du haft besök av ditt barnbarn? frågade Linnea.
Du såg honom? Visst är han underbar! Jag vill bara leva tills han har vuxit upp.
Det är inte din tur än, du kommer få barnbarnsbarn, sa Linnea uppmuntrande.
Om Gud vill Tänker mycket på honom. Han växer upp utan mamma, suckade Inga Kristina.
Hans mamma…
Nej, hon lever. Hon drog sin kos och lämnade sonen hos oss.
Du sa sin son… Linnea blev förvånad.
Isak är inte mitt biologiska barnbarn, men vi älskar honom ändå. Min son gifte sig med en skönhet. Efter bröllopet berättade hon att hon har ett barn. Ska man börja ett äktenskap med en lögn? Min man höll på att få en hjärtinfarkt. Och nu är det jag som ligger här på sjukhuset.
Två år senare fick Isaks mamma ett modellkontrakt utomlands. Hon reste. Barnet var bara ett hinder. Kvinnorna min son träffar nu fungerar inte heller de är lika ytliga och själviska; Isak gillar dem inte.
Resten av den dagen gick Linnea omkring och grubblade på det hon hört. När hon senare gick in för att ge Inga Kristina en spruta, snörvlade den gamla damen.
Du, det är inte bra att du blir upprörd, minns du? sa Linnea.
Jag är inte upprörd, titta här! hon gav Linnea ett pappersark.
På teckningen höll en pojke mamma och pappa i handen. Det rådde inget tvivel: det var Isak och hans föräldrar.
Isak söker en mamma. Jag tror han har ritat dig, Linnea.
Nej, han har nog ritat sin egen mamma, protesterade Linnea.
Han minns inte längre sin mamma. Hon var smal och nätt. Här har han ritat en stor mamma, större än pappan. Nej, det är du. Se själv, snyftade Inga Kristina.
Linnea såg genast att mamman på bilden var större än pappan. Till och med ett barn ser hur stor jag är. En snygg man som Isaks pappa kommer aldrig bli intresserad av mig. Jag drömmer om det omöjliga, tänkte Linnea bittert.
Efter den dagen pratade Linnea och Inga Kristina ofta när det var dags för sprutorna. Nästa gång Isak kom till sjukhuset gick han direkt fram till Linnea.
Hej! Har du säkra händer? frågade han.
Vet inte, svarade Linnea lite förläget.
Farmor säger att hon är i säkra händer, sa Isak allvarligt. Snart får hon åka hem, eller hur? Och nästa vecka fyller jag år.
Jag tror nog att din farmor får åka hem snart. Hur gammal blir du då?
Sex år! sa han stolt. Jag vill bjuda dig till mitt kalas.
Tack, jag kommer gärna, men du måste fråga din pappa om lov, svarade Linnea.
Vänta, jag gör det nu! ropade Isak och kutade in i rummet.
Linnea blev upptagen med annat och såg inte när Isak och hans pappa gick. Men nästa dag stod Ivan och sonen vid sjuksköterskornas disk och väntade på henne.
Isak drog sin pappa i handen när Linnea gick förbi.
Du lovade, pappa!
Jag minns, sa Ivan och mötte Linneas blick. Vi vill bjuda dig till min sons födelsedag. Han blir sex. Här är adress och telefonnummer, vi väntar på dig klockan ett på lördag, om du inte har andra planer.
Vi har dina uppgifter i journalen, sa Linnea rodnande. Jag har faktiskt inga planer i helgen.
Tänkte inte på det. Isak väntar på dig. Om du inte kommer blir han ledsen, och då blir min mamma också ledsen. Och det har du sagt att hon inte får bli.
En hel vecka kvar! Jag måste försöka gå ner lite mer i vikt, tänkte Linnea.
Hemma berättade hon för sin mamma om Isak.
Du måste gå dit. Barn förstår mer än vuxna. Kanske blir det något bra av det här kanske till och med med hans pappa! Barnet vill ha en mamma, du får inte döma ut det i förväg.
Han tittar ju aldrig ens på mig, sa Linnea hopplöst.
Överdriv inte, vännen. Jag tror han bryr sig mer om sonens känslor än sina egna. Han hade annars kunnat gifta sig med vilken modell som helst för länge sedan.
På lördagen gjorde Linnea sig i ordning noga: la håret till rätta, valde en klänning, målade lite mascara. Hon granskade sig i spegeln men suckade missnöjt. Hur mycket man än pyntar sig blir man inte smalare.
Presenten hade hon köpt för länge sen. Isak väntar, jag får lov att gå, tänkte hon med en suck.
Så snart Linnea tryckte på porttelefonen öppnades dörren. Hjärtat slog hårt.
Linnea är här! ropade Isak och kastade sig i hennes famn och slöt henne i en kram allt vad han orkade.
Linnea klappade honom på huvudet och räckte över presenten. Isaks ögon glittrade av lycka.
I vardagsrummet stod ett dukat bord. Vid bordet satt Ivan, intill honom en vacker blond kvinna. På andra sidan satt en äldre man. Isaks morfar, antog Linnea.
Blondinen, vackrare än ett reklamskyltfönster, höjde på ögonbrynet när hon såg Linnea.
Det här är Linnea, min räddande ängel. Det här är Börje, min make. Sonen känner ni ju. Och det här är Ivans bekant, Sofia, sa Inga Kristina utan att lufta blicken mot blondinen.
Blondinen drog irriterat på munnen. Inga Kristina började lägga upp sallad till Linnea, men råkade spilla ut ett glas vin på blondinens klänning. Blondinen flög upp, och stolen ramlade med ett brak. Stök utbröt.
Trots värdinnans ursäkter började blondinen dra sig hemåt. Ingen försökte stoppa henne. Linnea kände själv att det var dags att gå.
Bli inte arg, men började Ivan.
Du spills inte på mig, så varför skulle jag bli arg? svarade Linnea. Jag måste nog också gå.
Mamma har bakat sin berömda paj. Vill du inte göra henne ledsen. Jag skjutsar dig hem sen.
I bilen var det tyst.
Du hade inte behövt följa mig, bröt Linnea tystnaden.
Min mamma hade aldrig förlåtit mig annars. Du har på sistone dykt upp där jag minst anar det. Jag skulle inte bli förvånad om mamma tänker gifta bort oss snart.
Jag är inte kär i dig, och jag tänker inte gifta mig med dig, svarade Linnea. Rösten darrade. Oroa dig inte. Jag ska låta bli att synas i din närhet.
Bilen stannade.
Linnea försökte öppna dörren men den var låst.
Öppna dörren, sa hon sammanbitet.
Plötsligt lutade sig Ivan fram och kysste henne. Linnea knuffade bort honom hårt.
Vad håller du på med? Är du trött på vackra blondiner nu, och tänker roa dig med någon fet bara för omväxlings skull? Ska jag vara tacksam då för att du ens tittar på mig? Ögonen gnistrade av ilska.
Hon visste inte hur vacker hon var just i det ögonblicket. Ivan var hänförd, rörd av känslorna hon visade. Blondiner hade alltid tagit sig själva för givet.
Förlåt. Jag vet inte vad som flög i mig. Jag ville inte såra dig. Jag trodde bara…
Ja, det här är första gången i mitt liv en man kyssar mig, förutom när någon försökt göra mig en tjänst. Ingen vill ens lära känna mig, de dömer direkt, sa Linnea argt och klev ur bilen.
Sommaren försvann, regn och blåst tog över. Löven föll i ilfart. Tre veckor hade gått sedan Isaks födelsedag. Linnea hade inte sett Ivan en enda gång.
Hon kom hem från jobbet, sparkade av sig de blöta skorna.
Du, det har varit en ung man här och sökt dig, kom mamman ut från köket.
Vem då?
Välklädd och trevlig, verkade orolig. Han bad dig ringa honom.
Linnea ringde genast och smet ut i köket.
Det var jag som kom. Isak är sjuk, han behöver penicillininjektioner. Kan du komma?
Jag kommer genast! Linnea drog på sig varma kläder.
Hon hann undra om de hade sprutor och salvor hemma, så på vägen köpte hon allt på apoteket.
Isak lyste upp av glädje när han såg Linnea. Hans hår var blött av feber, men det glödde upp när Linnea kom in för att ge honom spruta. Isak behövde antibiotika och vitaminer.
Visst kommer du ihåg att jag har säkra händer? Då behöver du inte vara rädd, sa Linnea när hon såg hans oro.
Isak knep ihop ögonen. Sedan log han lyckligt, det bara stack till lite.
Ivan iakttog Linnea, hans blick värmde. Hon rodnade och blev ännu vackrare. Hjärtat bultade av glädje.
Ivan skjutsade henne hem igen.
Linnea, ska vi ses på ett café? Vi hann aldrig prata.
Du gör det här för sonens skull, va? Låt bli. Jag vill inte hoppas och bli besviken, du kommer aldrig kunna älska mig. Jag är för tjock.
Vad menar du? Du är varm, mjuk och god. Barn har rätt om människor. Du är viktig för Isak. Och för mig. Jag tror vi kan bli en lycklig familj.
Och om Isaks mamma kommer tillbaka?
Det gör hon inte. Hon skrev under om barns avstående och skilsmässa. Hon har gift sig i utlandet nu. Isak är min, och du… Vill du gå på en dejt med mig?
Ja, svarade Linnea enkelt.
Det finns någon för alla en andra hälft som gör livet bättre eller åtminstone uthärdligt. Det är oviktigt hur man ser ut. Men ibland missar man varandra. Eller så känner man inte igen sin själsfrände, för man ser inte själen i första taget.
Men kärleken hjälper; kanske ser man just i den någon vad ingen annan såg till och med en svan i en anklings skrud, en sårbar själ i en mjuk kropp. Den ende, som var skapad för just honom.
