Jag är 26 år och min fru säger att jag har ett problem som jag vägrar erkänna. Hon tar upp det varje gång jag slutar på ett jobb eller blir uppsagd. Hon påpekar att det inte är normalt att jag har klarat mig som längst sex månader på ett jobb, och hon har rätt. Ibland klarar jag en månad, ibland femton dagar, ibland ens inte hela provanställningen. Jag har jobbat med det mesta fastighetsskötsel, städning, sopa gator, tvätta toaletter, bära lagerlådor. Jag börjar alltid med entusiasm men efter några dagar känns det tungt både i kroppen och huvudet.
Det är inte bara tröttheten. Det är skammen. Jag gick bara ut till åk 2 på gymnasiet. Jag har aldrig gått tillbaka. När jag påbörjar ett sådant jobb och får en väst, en sopborste eller en hink känns det som om jag inte hör hemma där. Jag ser på kollegorna de är nöjda, gör sitt utan att klaga och inom mig växer känslan att detta inte är mitt liv. Då börjar jag komma sent, jobba sämre, hitta ursäkter för att vara borta. Tills chefen en dag kallar mig till kontoret och säger att jag inte behöver komma tillbaka.
Min fru förstår inte. Hon heter Maja och jobbar i en ICA-butik och har gjort det i fyra år. Hon tjänar lite, men är stadig. Varje månad vet hon exakt vad som kommer in. När jag kommer hem utan jobb ser hon trött och arg ut. Hon säger: Det är inte jobbet som är problemet, det är du. Du klarar ingenting. Jag svarar att de där jobben inte är för mig, att jag är skapad för något annat, att jag inte är gjord för att tvätta toaletter hela livet.
Då blir hon ännu mer frustrerad. Hon säger att jag borde slutföra gymnasiet, gå en utbildning, bli kvalificerad. Att ingen kommer anställa mig för annat om jag inte ens har en examen. Jag säger att jag ska göra det, men månaderna går och jag anmäler mig aldrig. Det finns alltid en ursäkt jag har inte pengar, inte tid, jag gör det senare. Egentligen är jag rädd för att gå tillbaka till skolan som vuxen, att sitta bredvid yngre, att känna mig efter.
Hemma har det blivit en rutin. Vi bråkar om samma sak. Hon säger att jag lever i drömmar, att jag pratar vackert men aldrig handlar. Jag säger att hon har gett upp, att hon har vant sig vid att överleva istället för att leva. Ibland skriker vi, ibland pratar vi inte på flera dagar. Jag går ut igen för att söka jobb, med mitt vikta CV i fickan, och kommer hem besviken när de säger vi hör av oss.
Det värsta är att jag verkligen drömmer. Jag drömmer om att ha eget företag, att inte behöva vara beroende av andra, att inte behöva skämmas för min uniform. Jag drömmer om att gå upp tidigt för mitt eget, inte för att lyda någon annans order. Men drömmar betalar inte hyran eller maten. Och Maja påminner mig om det varje dag.
Så frågar jag mig: har jag ett problem jag inte vill erkänna, eller har jag rätt att drömma om något större? Idag inser jag att drömmar är viktiga, men ansvar är lika viktigt. Om jag vill förändra mitt liv måste jag börja där jag är, och sluta hitta ursäkter. Det är min lärdom att det krävs handling, inte bara drömmar, för att komma vidare.
