Jag är 26 år och min fru säger ofta att jag har ett problem som jag vägrar erkänna. Hon påminner mig om det varje gång jag slutar på ett jobb eller blir uppsagd. Hon säger att det inte är normalt att det längsta jag varit anställd är sex månader. Och hon har rätt. Ibland håller jag ut en månad, ibland femton dagar, ibland klarar jag inte ens provanställningen.
Jag har haft alla möjliga jobb vaktmästare, städare, sopgubbe, toalettrengörare, lagerarbetare. Jag börjar alltid med energi, men efter några dagar känns allt tungt både kroppen och huvudet. Det är inte bara tröttheten. Det är skammen. Jag har bara gått ut gymnasiet till årskurs två. Jag kom aldrig tillbaka. När jag får väst, kvast eller mopphink i handen känns det som om jag inte hör hemma där. Jag ser de andra, nöjda och tysta, de gör sitt jobb utan att klaga och inom mig tänker jag: detta kan inte vara mitt liv. Så börjar jag komma för sent, jobba sämre, hitta ursäkter för att vara borta. Till slut kallar de in mig till kontoret och ber mig att inte komma tillbaka.
Min fru förstår inte detta. Hon har jobbat på ICA i fyra år. Hon får inte mycket i lön, men hon är stabil. Varje månad vet hon exakt hur många kronor hon kommer få. När jag kommer hem igen utan jobb ser hon på mig med ilska och trötthet i blicken. Hon säger: Problemet är inte jobbet, det är du. Du klarar inget. Jag svarar att dessa jobb inte är för mig, att jag är kapabel till något större, att jag inte är född för att skura toaletter livet ut.
Då blir hon ännu mer frustrerad. Hon ber mig gå klart gymnasiet, plugga något, skaffa en utbildning. Ingen kommer anställa mig för något större om jag inte ens har en examen. Jag lovar henne att jag ska göra det, men månaderna går och jag anmäler mig aldrig. Det finns alltid en ursäkt jag har inga pengar, ingen tid, jag gör det senare. Sanningen är att jag är rädd. Rädd att sitta i skolbänken som vuxen, bredvid yngre som är före mig, att känna mig bortkommen.
Hemmet är rutin nu. Vi bråkar om samma saker. Hon säger att jag lever på drömmar, att jag pratar vackert men gör ingenting. Jag säger att hon har gett upp, att hon har vant sig vid att överleva men inte leva. Ibland skriker vi åt varandra. Ibland pratar vi inte på flera dagar. Jag går ut igen för att söka jobb, med mitt ihopvikta CV i jackfickan, och kommer hem besviken när de säger vi hör av oss.
Det värsta är att jag drömmer på riktigt. Drömmer om att starta eget, om att inte vara beroende av någon, att slippa skämmas för min uniform. Drömmer om att vakna tidigt för något eget, inte för att få order. Men drömmar betalar inte hyra och mat, och hon påminner mig om det varje dag.
Har jag verkligen ett problem som jag inte vill erkänna, eller har jag rätt att drömma om något större?
