TANT
Tant Maja blev hämtad från landsbygden. Hon var en äldre kvinna som hade svårt att sköta sitt lilla hem. Därför tog hennes systerdotter, Linnéa, henne till sig i Stockholm.
Linnéas man, Henrik, hade inget emot det. Han var en stillsam, smal man med glasögon och gav alltid vika för sin kraftiga och bestämda Linnéa.
Det är ju ingen främling, ändå. Hon är ju släkt. Maja har inga egna barn. Och jag har ju inte mamma kvar. Mamma var trettio år yngre än tant Maja, född i farfars andra familj… Och så gick min mamma bort tidigt. Stackars tant Maja! Vi tar hit henne! slog Linnéa fast.
Barnen Viktor och Svea visste inte vem tanten var.
Egentligen hade Linnéa träffat tant Maja bara några gånger. De hade aldrig ringt utan bara brevväxlat. Maja hade inte något alls av modern teknik.
Nu satt hon där, bland oss. Liten och lite böjd som en liten tomte (Viktor, tretton år, var längre än henne). Hennes hår var ljusgrått och fluffigt, nästan som ett maskrosboll, och hon bar en liten hatt på huvudet. Ögonen var förvånansvärt unga, klart blåa.
Hon hade med sig en tygpåse och ett nät, sådana man brukade använda förr. Två slitna resväskor.
Med sig hade hon också en lurvig röd katt, som släpptes ut på golvet och genast började undersöka hela lägenheten.
Han heter Clementin. Min följeslagare, hoppas ni inte misstycker, sade tant Maja.
Sedan tillade hon:
Så fina ni är! Mina kära!
Sen blev det fika. Hon hade med sig hemgjorda syltar och pickles. Linnéa blev förvånad över att hennes vanligtvis matkräsna barn åt med god aptit sylt, gurka och annat från Maja.
Linnéa! Har ni någon stuga? Jag vill plantera det måste alltid finnas något eget, även om hälsan inte är som förr! sa Maja.
Linnéa förklarade att de inte hade någon stuga. Varför skulle man ha det? Allt går att köpa och tiden räcker inte till. Hon jobbar två jobb, Henrik likaså. Barnen ses bara på kvällarna. Lägenheten är på lån, de har många år kvar att betala.
En stuga behövs. Titta inte sådär på mig, Linnéa. Människan kan inte leva utan mark. Vi ska hitta ett litet torp, och tant Maja gick till sitt rum.
Ja, visst… Vi vänder på varje krona… Tanten verkar tro att vi är miljonärer, muttrade Linnéa när hon diskade.
Nästa dag var det helg. Henrik låg och läste Dagens Nyheter, njöt. Linnéa, som skrek till barnen att värma färdigmat, bestämde sig för att vila lite till.
Viktor och åttaåriga Svea satt som vanligt med mobilerna.
Katten Clementin satt bredvid och viftade på huvudet. Så kom tant Maja in.
Vad gör ni? frågade hon.
Viktor och Svea började förklara och visa. Maja skakade på huvudet, sen sa hon:
Vi hade också sånt där i byn. Lite enklare, men ändå. Jag har aldrig haft någon själv behövde inte. Skrev brev till er mamma, det var bäst för mig. Men det är smart, ni kan hitta folk överallt! Smart uppfinning. Men nu lägger ni dem, kom med mig!
Varför det? Vi spelar ju! svarade Viktor.
Vad spelar ni? Ni sitter ju bara med mobilerna, ringer ingen, sa Maja.
Det är spel i telefonen! pep Svea.
Maja berättade hur de lekte i byn förr och lockade barnen till köket.
När Linnéa kom in blev hon paff. På bordet stod det en tallrik med pannkakor. Viktor satt lycklig och drack te. Svea stod bredvid Maja och gjorde svenska kroppkakor.
Titta, mamma! Kanske du får den som har turen i sig! log Svea.
Henrik kom också och sniffade glatt.
Nu ska vi göra kroppkakor och pannkakor varje helg! Hemlagat måste man ha! förklarade Maja.
Men det finns ju allt att köpa! protesterade Linnéa, som avskydde att laga mat.
Hon brukade köpa allt färdigt och fryst. Familjen hade aldrig klagat förrän nu.
Nej, mamma, vi gör själva! Så här goda kroppkakor har jag aldrig ätit! sa Viktor.
Sen tog tant Maja fram ett gummiband och fäste det mellan två stolar. Hon visade Svea hur man hoppade som man gjorde förr i Sverige.
Hoppar ni inte såhär? frågade hon.
Nej, de går ut men sitter med telefoner! Det är så kidsen är nu, suckade Henrik.
Det är inte rätt! Man måste träffas på riktigt. Telefonen är viktig, men den ska användas till att ringa eller skicka något man behöver. Det räcker! menade Maja.
På kvällarna stickade hon, medan Clementin låg bredvid och sträckte ut sig på fåtöljen.
Mamma, kom! sa Svea en dag och drog med Linnéa till badrummet.
Där stod Maja och smekte tvättmaskinen och mumlade:
Grattis på kvinnodagen, min kära tvättmaskin! Må du tjäna oss länge!
Maja, vad gör du? viskade Linnéa och trodde tanten blivit tokig.
Idag är det ju 8 mars! Maskinen är ju en tjej, då ska hon gratuleras! skrattade Maja.
Men den är ju inte levande, tant! fnös Linnéa.
Tekniken hör, ska du veta. I byn gick Vasas traktor nästan ner i myren en gång. Han pratade vänligt med den och sen kom han loss! Och Klas snackar med bilen, ger den namn och hälsar innan han far. Ni vet ju inte hur glada ni borde vara! Förr fick man tvätta för hand vid ån. Nu har ni det hur bra som helst! Och telefoner om ni använder dem rätt… Man vet alltid var barnen är. Maskinen fixar allt! Och mikron värmer maten som inget annat, log lyckligt Maja och såg runt.
Hon började möta barnen efter skolan.
Viktor fick problem i klassen en gång. Han berättade inte för föräldrarna. Men Maja hittade honom när han satt ledsen i sitt rum och fick honom att berätta allt. Nästa dag gick Viktor inte till de två första lektionerna. Hemmet var konstigt tyst. Inte ens Maja hördes.
Hon är väl ute och promenerar, tänkte han.
Han gick till skolan och stannade utanför klassrummet. Han tyckte sig höra Majas röst. Kikar in. Läraren satt tyst, och där vid tavlan… Maja. Hon berättade ivrigt.
Oj! Varför är hon här? De kommer ju skratta! Viktor ställde sig mot dörren.
Men ingen skrattade. Lektionen tog slut. Klasskompisarna samlades kring Maja. Viktor gick in. Petter, den tuffaste killen, kom fram:
Hej! Var har du varit? Din mormor är grym! Hon berättade så mycket. Önskar jag hade en farmor. Saknar henne så… Imorgon ska hon med oss till parken, hon vet massor om växter och djur! Så roligt! Läraren lät henne prata, log Petter.
Ja… Hon är sån! Viktor skrattade och sprang fram för att krama Maja.
På kvällen grät Linnéa. Hon var trött på allt. Men Maja var där igen.
Gråt inte, lilla vän. Varför gråter du? Allt är ju som det ska! Vad är det!
Trött på allt! Jobbar och ser aldrig livet. Henrik är så… mesig. Andra har riktiga karlar. Själv är jag bara en rörig kvinna. Sådana som jag är inget att ha, grät Linnéa på Majas axel.
Maja lät henne gråta. Bryggde te.
Hon berättade om hur hon mist sina tre barn, alla som små. Hur hennes friska och fina man gick bort tidigt. Om sjukdomen hon kämpade mot smalare och smalare blev hon men överlevde, trots svår smärta och knappt någon mat.
Vad är det för mode på folk? Gud har gjort oss olika! En del är tunna som vass, andra runda som bullar. Smaken är olika, Linnéa. Förr värderades kvinnor med former! Du är fin, hår lockigt av naturen, stora blå ögon, bra figur. Var glad för det du har. Andra har ingenting. Så många är ensamma! Och Henrik, han älskar dig och familjen. Barnen är din lycka. Och allt annat… det löser sig. Jahaja, nu får det vara, dags för sängen! Maja gick och Linnéa blev kvar i köket.
Hon slutade gråta. Varför? Tanten har rätt. Linnéa har allt. Okej, hon måste sluta klaga.
Den dagen väntade Linnéa som vanligt på Henrik från jobbet (hon hade äntligen semester). Han dök inte upp.
Barn! Har pappa ringt? Var är ni? frågade hon.
Viktor rörde om något i en skål. Han hade börjat bli intresserad av matlagning och kunde nu vända pannkakor i luften.
Svea byggde ett hus av stolar och täcken och lekte med gosedjur.
Barnens mobiler låg på hyllan. Linnéa hade märkt att de bara tog dem för att svara på samtal numera.
Linnéa ringde Henrik gång på gång. Abonnenten kan inte nås just nu.
Då blev hon orolig. Var är Maja? Ingen av hennes vanliga ljud från rummet.
Rusade till Majas rum. På sängen sträckte Clementin på sig.
Viktor! Svea! Var är Maja? frågade Linnéa förskräckt.
Barnen kom genast.
Vi kom hem ihop med henne. Sen gick hon ut, sa Svea tyst.
Hur länge? Svea, hur länge? ropade Linnéa. Dottern nickade och började gråta.
Herregud! Vi köpte ju en mobil till henne. Och hon tog inte med sig den! Hon är ju så gammal! Linnéa sjönk uppgivet ner i fåtöljen.
Viktor sprang för att klä på sig.
Var ska du? sprang mamma efter.
Leta! Vi behöver henne! och han rusade iväg.
Svea tog sneakers, följde efter.
Linnéa, klädde sig i farten, och sprang efter.
De stod utanför porten. Lyckliga.
Vad är det? frågade Linnéa.
De pekade mot vänster.
Där, med Henrik under armen, kom tant Maja, med en hatt med vallmo på.
Maja! Du skrämde oss! Så får du inte göra, sade Linnéa mot Henrik.
Vi gick för att fixa den där… läckan ni har, sa Maja.
Va? Hur? fick Linnéa fram.
Vi ville överraska dig. Maja är vår hjälte. Hon räddade oss! skrattade Henrik.
Maja… Var fick du pengar ifrån? Det behövdes inte… började Linnéa.
Vad menar du? Jag har sparat. Pensionen är bra. Jag hade gård, behövde knappt köpa något. Ägg, mjölk, bröd bakade jag. Och jag sålde huset. Var ska pengarna annars? Man kan ju inte ta dem med sig ut ur livet. Tänkte ge dem till er ändå. Men det är bättre att ge nu när det behövs, sa Maja lugnt.
Linnéa blev tyst. Nu kan hon och Henrik äntligen lägga av med de dubbla jobben. Mer tid för familjen. Vad bra!
Imorgon åker vi utanför stan. Ska titta på torpet! Henrik och jag har redan valt ut ett! fortsatte Maja.
Vårt eget hus! Hurra! Torp! Och du lovade att visa oss hur man ser eldflugar, flätar korgar och gör hemliga skatter av glas och blommor! barnen kramade Maja.
Alla gick hem, tätt tillsammans.
Linnéa stannade ett ögonblick på trottoaren.
Hon såg upp mot molnen och viskade:
Tack. Tack för tant Maja.
