15 mars
Jag, Lennart Svensson, föddes som sladdbarn i en liten stad i Småland. Mamma och pappa älskade mig gränslöst och gav mig en trygg och rik barndom, full av sagor om sommarnätter och färgglada kräftskivor. Men sorgen slog till hårt när mamma gick bort när jag var tjugo. Strax efteråt förlorade jag även pappa. Eftersom jag precis då gjorde lumpen i Boden kunde jag inte vara med på deras begravningar. Saknaden är alltid med mig, men minnena av deras självlösa kärlek bär jag ständigt i hjärtat.
När värnplikten var slut återvände jag till barndomshemmet utanför Växjö. Till min stora förvåning bodde nu min mosters familj där. Jag kände mig ivägskuffad och bestämde mig för att aldrig återvända. Jag försökte bo ett tag hos en gammal klasskompis, men insåg snart att jag där mest var ivägen. Utan pengar och med få andra val, liftade jag till Malmö för att försöka hitta något jobb.
Genom en bekant från lumpen fick jag tag på ett jobb på ett bygge, där det utlovades både lön, mat och husrum. Trots slitiga dagar kände jag mig nöjd ända tills den dag vår chef bara försvann, och vi blev lämnade helt på bar backe. Flera lyckades ta sig därifrån med vänners hjälp, men jag själv stod kvar utan ID eller någonstans att bo.
Utan hem eller mat blev tillvaron snabbt bister. Jag åt det jag fann i papperskorgar, sov i vänthallen på Centralstationen eller i trapphus. Kläderna blev slitna och jag såg ut som en skugga av mig själv, vilket gjorde det svårt att ens få ett litet påhugg.
Men så, mitt i allt elände, mötte jag Elvida. Hon var inte enligt gammaldags måttstockar vacker, men hon var vänlig och hennes värme lyste upp min mörka tillvaro. Hon kom med smörgåspaket och ibland en termos kaffe, men det viktigaste av allt hon såg mig och förde riktiga samtal.
En kall höstdag blev jag svårt sjuk i lunginflammation och hamnade på sjukhuset. Personalen tog hand om mig, klippte mitt toviga hår och gav mig rena kläder. Jag uppskattade särskilt Elvidas besök värmen i hennes blick gjorde att jag började känna hopp.
När jag blev utskriven stod Elvida i väntrummet. Hon räckte mig nya skor och en varm jacka innan hon gav mig en rejäl kram. Jag blev så rörd av hennes omtanke att jag följde med henne hem, fast hjärtat bultade av oro för framtiden.
Elvidas bror hjälpte mig att fixa nya papper och med tiden fick jag jobb på ett snickeri. Vi blev kära, gifte oss utan krusiduller i rådhuset och har sedan dess, mitt i alla småprövningar, funnit lycka tillsammans.
Livet lärde mig att man ibland måste våga släppa stoltheten för att kunna ta emot hjälpoch att enbart vänlighet, lika mycket som bröd, kan göra en människa hel igen.
