Dagbok Små saker i livet
Jag kunde inte lyssna på mina föräldrar, utan gifte mig ändå med min älskade Samuel, en seriös kille. Han hade uppfostrats av sin farmor Serafina mormor Sima brukade han kalla henne, redan som liten. Hans föräldrar dog när han bara var två år gammal, så han mindes dem inte alls.
När jag presenterade Samuel för mina föräldrar, tog mamma, Kristina, genast ställning så fort han hade gått hem.
– Elvira, vi har inte uppfostrat dig för honom! Du går på universitetet, tredje året vilken man, vilken bröllop? Och Samuel vill jag inte ha som svärson. Vad har han att komma med? Han jobbar ju som bilmekaniker arbetare Du ska veta, jag tänker inte hjälpa dig om du tar det här steget.
– Mamma, jag kommer ändå att gifta mig med honom du känner mig, – pappa, som vanligt, höll tyst, han har alltid försökt hålla sig neutral mellan mamma och mig. Dessutom väntar jag barn
Bröllopet blev inte särskilt högtidligt, trots att mina föräldrar har det gott ställt men mamma ville inte fira storslaget. Om jag hade gift mig med hennes väninnas son, men jag är ju så envis.
– Hon kommer att få leva fattigt med sin bilmekaniker och snart springa hem igen nu har hon huvudet fullt av romantik och kärlek, – brukade mamma säga till pappa. – Och nu har hon dessutom flyttat hemifrån, till hans farmor, hon ville inte att jag skulle trycka ner hennes man, så sa Elvira själv. Hon var inte glad alls över att jag väntade barn.
Mina föräldrar bodde i Stockholm i en stor lägenhet, jag var van vid bekvämlighet och pengar, jag är deras enda barn. Men jag flyttade med Samuel till farmor Serafina, som bodde i ett hus i en liten by, sju kilometer utanför stan.
Tiden gick, jag fick en dotter. Farmor Sima hjälpte till, hon lärde mig allt jag behövde som nybliven mamma, hon gick själv upp om nätterna till lilla Klara. Jag började plugga igen på universitetet, samtidigt som jag försökte vara en bra mamma och hustru men det gick inte alltid så bra, jag var väldigt trött. Varje morgon steg jag upp tidigt, sprang ut till bussen, åkte in till stan och bytte till ännu en buss till universitetet.
När jag kom hem på kvällarna var jag utmattad, farmor och Klara mötte mig vid grinden, lilla Klara längtade alltid efter mig och väntade. Sen kom Samuel hem senare, han jobbade sent. Han lyfte upp Klara och snurrade henne i famnen. Han älskade sina flickor. Jag ville ge honom mer uppmärksamhet, men han kom ju så sent, ofta med sista bussen, och var både hungrig och trött.
Och nu var det dags för min examensuppsats. Jag ville allt oftare flytta tillbaka till föräldrahemmet till komfort och slippa resan. Men mamma var fortfarande sårad och ringde inte, hon brydde sig varken om mig eller Klara.
Samuel hade en äldre bror, Anton, som varit gift länge, bodde i sin lägenhet i Stockholm med fru och son, hade tjänat ihop själv, jobbat på olika ställen runtom i landet. Familjelivet gick inte så bra hans fru Helena krävde alltid mer och mer.
– Anton ringde, – berättade Samuel för farmor och mig, – han har lämnat Helena, det var bara gräl, nu hyr han en lägenhet.
– Men hur är det möjligt, – farmor blev orolig, han köpte ju sitt hem och nu har han lämnat det.
– Farmor, Anton gjorde det som en man han lämnade allt till sin fru och son, – försvarade Samuel sin bror.
En kväll när jag klagade över att livet tog all min energi, resan till universitetet på två bussar slet på mig. Jag ville egentligen inte säga rakt ut att jag ville flytta, jag hade ju själv valt att bo med Samuel och vara självständig.
– Jag är så trött, – sa jag bara, – jag är trött på att vara bunden av busstidtabellen, det tar så lång tid, så många hållplatser Jag hinner knappt med något.
Samuel lyssnade utan att säga något och kysste mig lätt på kinden.
– Jag har en idé berättar snart, – han log lite hemlighetsfullt. Det skulle bli en överraskning, men jag orkade inte vara nyfiken.
Några dagar senare, en kväll, stannade en bil utanför vårt hus.
– Kanske är det mina föräldrar, – tänkte jag. Men det var en gammal, okänd bil. Nej, det är inte dem, den där bilen en riktig skrotbil.
Jag gick ut och såg Samuel kliva ur bilen, han såg så stolt ut. Jag blev förvånad.
– Vad tycker du om vår lilla sötnos?
– Det där är det en bil? Var har du fått den ifrån?
– Jag köpte den, – svarade Samuel, – för de pengar vi sparat till handpenningen
Jag såg på bilen och kände mig ledsen för pengarna vi sparat till vår lägenhet nu skulle vi nog bli kvar i byn länge till.
Samuel visade stolt upp den.
– Jag har lagat den själv, den går att köra kom, jag kör dig, – han tog mig genast i handen och satte mig i bilen. Kvar är att måla den, men du slipper åka buss nu, – försökte han övertyga mig. – Bilen är nästan i toppskick, och den kostade nästan ingenting.
Jag måste säga att bilen gick ganska bra, men jag var orolig att den skulle rasa ihop när vi körde. När vi kom hem såg jag farmor Sima och Klara vid grinden. Samuel lyfte Klara och snurrade henne i famnen, jag skyndade in och när jag klev över tröskeln brast det för mig tårarna rann.
– Elvira, vad är det nu? – hörde jag farmors bekymrade röst. Vad har hänt?
– Han har använt alla pengar vi sparade till handpenningen på den här skrotbilen. Vi drömde om lägenheten och han och han
– Lugn, lilla vän, – farmor omfamnade mig, – du är den klokaste och bästa flickan på jorden, du är bara trött därför gråter du. Allt detta är småsaker, det viktigaste är att alla är friska och mår bra, pengar betyder ingenting det är kärlek och förståelse som gäller.
Farmors visa ord lugnade mig. Sedan skämdes jag lite över hur jag betett mig. Jag gick ut till verandan där Samuel satt. Vår lurviga hund sprang runt och Klara skrattade och försökte fånga honom i svansen. Jag satte mig tyst bredvid Samuel.
– Varför rådfrågade du inte mig, Samuel? – frågade jag försiktigt.
– Jag ville göra dig glad ett överraskning bara
När jag såg på honom, mötte jag hans blick och såg all den där osagda smärtan då förstod jag. Han köpte bilen för att underlätta för mig till universitetet, han ville verkligen göra mig lycklig och löste problemet som jag klagat på. Det var bara det att han tänkte på ett annat sätt än jag.
– Okej, Samuel, bilen är din, – sade jag försonligt, – men lova mig att vi bestämmer tillsammans framöver.
– Såklart, – svarade han glatt, – jag har alltid varit van att ta egna beslut, förlåt nu ska vi bestämma tillsammans.
– Det är bra. Det är småsaker i livet, – jag upprepade farmors ord det viktigaste är att vi är tillsammans och har en underbar dotter.
Farmor Serafina gluttade från fönstret och log nöjt.
– Första familjetjafset det hör till! Det kommer fler Men huvudsaken är förståelse och kärlek. Att Elvira och Samuel älskar varandra, det tvivlar jag inte på Se så, som två små duvor försonade sig snabbt. Hon gjorde korstecknet över oss och log.
Samuel målade bilen, farmor Sima sydde nya överdrag, och även om det inte fanns något att jubla över bilen hade sett mycket. Men snart satt jag bredvid Samuel i framrutan på väg in till stan.
Tiden gick. Klara växte, snart borde hon börja förskolan. Farmor var gammal och behövde vila. Jag blev klar på universitetet och fick jobb i staden. Samuel jobbade fortfarande sent och försökte dra in pengar. Frågan om bostad kom upp igen vi hade ännu inte fått ihop till handpenningen. Jag ville inte be mina föräldrar om hjälp, mamma hörde fortfarande inte av sig.
Men hjälp kom när man minst väntade det. En helg skällde hunden högljutt på gården. Jag trodde grannen kom, hon brukade ha med sig mjölk till Klara.
– Anton! – ropade Samuel glatt när han fick syn på sin bror i fönstret och rusade ut. – Hej brorsan, var har du varit?
– Hej Samuel! Hej!
Bröderna kramade om varandra, man såg att båda var glada att ses. Klara var nyfiken, kikade lite genom dörren.
– Äsch, vilken gullig liten brorsdotter du har, – utbrast Anton kom hit, jag har ett present till dig.
Han tog fram en stor kanin med långa öron och rosett runt halsen. Klara tog den med glädje, undersökte den och sprang iväg till farmor för att visa upp sin fina present.
Farmor Sima och jag tog emot Anton varmt.
– Du har inte varit här på länge, Anton, farmor bryggde redan te. Samuel sa att du hyr lägenhet nu
– Det löser sig, – log Anton. Jag och Helena har skilt oss, hon har träffat någon annan och flyttat utanför Göteborg. Jag betalar underhållet. Och det här, brorsan han tog fram ett tjockt kuvert från sin väska, – är en present till er, egentligen till dig och Elvira, mitt bröllopsgåva. Jag var ju på jobb när ni gifte er.
– Vad är det? Samuel blev nervös.
– Pengar
– Vilka pengar?
– Till handpenningen, – förtydligade Anton och lade kuvertet i Samuels hand. Helena stack iväg, lämnade lägenheten, nu bor jag hemma. Jag sparade det här till att köpa ett till hem kunde ju inte ta boendet från min ex-fru och son. Räkna det som en bröllopsgåva, – upprepade han.
Det blev tyst runt bordet. Sedan började alla skratta och tacka.
– Tack brorsan, tack Anton du kom precis i rätt tid
Jag var nära att gråta av glädje, farmor Sima kramade äldsta barnbarnet. Bröderna kramades tyst, orden behövdes inte.
Till hösten flyttade Samuel, jag och Klara in i vår nya två-rummare inne i Stockholm. Klara började på förskolan nära hemmet. Skolan låg också nära, vi tänkte på framtiden nästa steg är ju skolstart för henne.
Samuel jobbade kvar på bilverkstan. Så livet prövade vår unga familj farmor Sima hade rätt: Allt är småsaker i livet, det viktigaste är kärlek och lycka, och att alla är friska.
Tack för att du läste min dagbok och för all värme och stöd. Lycka till och allt gott till er!
