Det var åtta dagar kvar till mitt bröllop när pappa gick bort. Han somnade in för gott. Jag var på jobbet när de ringde från sjukhuset och sa att det inte fanns något mer att göra. Jag satte mig på golvet i korridoren, helt förstenad och visste inte ens hur jag skulle reagera. Mamma hade gått bort för några år sedan, så pappa var allt jag hade kvar. Hemhjälpen som brukade ta hand om honom hittade honom hon hade nyckel.
Jag var enda barnet, hans bortskämda lilla pojke. Vi pratade varje dag. På morgonen ringde han för att fråga om jag hade ätit frukost, och på kvällen om jag kommit hem helskinnad.
Dagarnadärpå var ett kaos av minnesstund, begravning, folk som kom för att säga sitt kondoleanser och plötsligt massor av vuxna som vill trösta. Jag sov knappt två timmar per natt. Ständigt kollade jag telefonen som om jag fortfarande väntade på ett sms från honom, som jag kunde svara på. Min fästmö, Linnea, var vid min sida första dagen, men sen drog hon sig undan, nästan som om sorgen var besvärande för henne.
Tredje dagen efter begravningen skickade hon ett sms: Vi måste prata om bröllopet. Jag svarade att jag inte mådde bra, att jag inte kunde tänka på sånt nu. Linnea var envis. Vi sågs samma eftermiddag, och hon sa rakt ut: Vad ska vi göra nu? Allt är betalt festen på Stadshuset, musiken, klänningen från Mariefors, menyn. Vi kan inte bara förlora pengarna.
Jag satt där och kunde knappt tro vad jag hörde. Svarade: Jag har precis begravt min pappa. Jag är i sorg. Det är inte läge för fest, dans och skålar. Hon sa visserligen att hon förstår min smärta, men att vi måste vara praktiska vi kan inte bara slänga bort pengarna.
Då reste jag mig och bad henne att gå igenom utgifterna med mig. Frågade vad hon lagt ut, hennes familj, och vad jag har betalat. Jag tog ut alla sparade kronor jag egentligen skulle använda för vårt framtida hem, och gav tillbaka allt in i minsta detalj, nerlade allt i ett kuvert, gav det till henne och sa: Det räcker, Linnea. Jag kan inte gifta mig med någon som när jag är som mest trasig är mer orolig för festen än för min sorg.
Hon blev tyst. Sen började hon gråta och menade att jag överdriver, att jag agerar i affekt och kommer ångra mig. Jag svarade att det här är min egen pappa den enda jag hade och om hon inte kan greppa det så är hon inte den jag vill bygga ett liv med.
Vi avbokade allt. Meddelade gästerna att det inte skulle bli något bröllop, och de flesta förstod även om några trodde att vi bara skjuter upp det. Några sa till mig att jag var galen, att jag kunde ha gift mig och sörjt efteråt. Men jag kunde verkligen inte. Jag klarade inte av att le på bilder, höja glaset och låtsas som om allt var okej.
Tiden gick. Jag bearbetade allt. Sålde pappas gamla Volvo, stängde ner hans lägenhet på Södermalm och stängde den där delen av mitt liv. För inte så länge sen fick jag veta att Linnea gift sig med någon annan. Bara ett år efter oss. Såg bilder på Facebook vit klänning, stort kalas, glada ansikten och skålar.
Ibland undrar jag om jag var för hård. Om jag borde ha tänkt en gång till. Men så minns jag den där dagen vi satt mittemot varann och hon pratade om pengar medan jag gick sönder inombords och känner att jag trots allt gjorde rätt.
