Jag var bara 22 år när jag blev ensam, utan make, med lilla David i famnen. Min son var knappt två år vid den tiden. Min man lämnade oss, trött på alla bekymmer, tvungen att tjäna pengar och sedan spendera dem på oss sin familj.
Det där passade honom inte alls. Vad ska man lägga sina pengar på familjen för när det är roligare att spendera dem på sig själv och sin älskarinna? Oavsett vilken sorts make han var, blev det lättare för mig när han försvann. Från den dagen föll allt ansvar på mina axlar. Jag satte David på förskolan och började själv jobba. Jag minns att jag ibland var så trött att jag knappt kände mina ben, men hemmet var alltid i ordning, maten lagad och barnet mätt och rent.
Min mamma lärde mig detta, och vår generation var mer uthållig. Jag erkänner, jag skämde bort min son lite för mycket. Han är 27 nu, och kan fortfarande inte ens steka potatis. Men nyligen gifte han sig, och jag tänkte: nu har han äntligen fått en fru som tar hand om honom, och själv kan jag ägna mig åt mina intressen eller kanske söka nytt jobb. Kort sagt, jag skulle få leva mitt liv i lugn och ro. Men så berättade min son att han och hans fru skulle bo hos mig ett tag. Jag var förstås inte särskilt glad, men gick med på det det var ju ändå min son. Hon kunde laga mat åt honom, tvätta hans kläder, och jag skulle ha tålamod en stund.
Men så blev det inte. Kristina visade sig vara speciell. Hon plockade inte undan efter sig vid bordet, diskade inte, tvättade varken sina eller Davids kläder, inte ens en enkel städning av rummet ingenting gjorde hon.
Under tre månader tog jag hand om tre personer. Behövde jag verkligen det? Vad gjorde min svärdotter? Eftersom David bestämt sig för att försörja familjen jobbade Kristina inte alls. Från morgon till kväll, tills David kom hem, var hon antingen ute i Stockholm med sina vänner eller satt med mobilen. Och jag gick till jobbet. När jag kom hem var hemmet i kaos, allt låg huller om buller, kylskåpet tomt, och ingen mat förberedd. Då fick jag gå till ICA, handla mat, laga middagen och sedan diska. Kristina hade inte ens en gnista samvete. Hon kunde till och med komma fram när jag stod och diskade och lämna en tallrik som varit i hennes rum i flera dagar. Hon hade glömt bort den, och där på tallriken fanns både myggor och annat otrevligt. Nästa gång hon kom med en tallrik sa jag direkt att om hon bara hade lite samvete kunde hon diska ibland.
Och vad tror ni, bad hon om ursäkt eller hjälpte till? Nej, dagen efter blev det ett bråk, och hon och David flyttade ut och hyrde en egen lägenhet. Min son upprepade att jag försökt förstöra deras familj. Med vad? Att jag bad min svärdotter diska ibland? Nåväl, tack och lov, nu får jag leva i lugn och ordning och slipper städa efter någon annan. De unga idag, säger jag bara det är förfärligt. De är så bortskämda.
Men när jag skriver detta inser jag, att jag måste släppa taget och låta barnen hitta sin väg även om det är svårt. Det räcker att jag tagit ansvar så länge, nu är det min tur att leva.
