Kan du ge mig ett glas vatten? Jag har ropat i en evighet, men du låter kastrullerna bullra med flit så jag inte hörs!
Den skarpa, spruckna rösten från sovrummet fick mig att rycka till. Jag tog ett djupt andetag, räknade till tio, en vana jag lagt mig till med under de senaste tre åren i det här helvetet. I köket luktade det kokt kyckling och mediciner en blandning som satt i tapeterna. Jag slog av plattan, fyllde ett glas med rumstempererat vatten kallt går inte, varmt heller inte och gick in till svärmor.
Astrid Johansson halvlåg på höga kuddar, liknade en vresig gammal fågel. Hennes bleka ögon följde varje rörelse jag gjorde. Bland medicinflaskor och korsord på nattduksbordet låg ett brunt kuvert, det hade inte funnits där tidigare.
Här, Astrid, drick lite, sa jag och höll ut glaset, försökte låta oberörd. Jag hörde inte att du ropade, fläkten var igång. Kycklingsoppan är klar, jag mosar grönsakerna som läkaren sa.
Hon tog små klunkar, grimaserade som om jag gett henne ättika och ställde bort glaset.
Du har alltid ursäkter, muttrade hon, torkade sig om munnen med lakanet. Fläkten, dammsugaren, mobilen… Och här ligger jag, svärmor, och torkar ut!
Jag är alltid här, försökte jag lugnt, och började rätta till täcket. Då fick jag syn på det där kuvertet igen, såg en stämpel sticka fram.
Vad är det? Nya papper från läkaren? Jag kan gå till apoteket om det behövs.
Astrids hand slöt sig blixtsnabbt om kuvertet en fart man inte väntar från någon som knappt orkar lyfta en sked.
Rör inte! Det där angår inte dig. Det är mina papper.
Jag blev paff. Vanligtvis krävde hon att jag kollade allt som handlade om medicin, räkningar, brev från pensionsmyndigheten. Hennes plötsliga hemlighetsfullhet var ny.
Jag undrade bara… sade jag, men då slog ytterdörren, och klumpiga steg hördes i hallen.
Mattias är hemma! Astrids ansikte förvandlades, ett sockersött leende spreds i hennes rynkor. Kom hit, Mattias! Rädda mig från den här fängelsevaktaren!
Min fru, Mattias Johansson, klev in. Trött, kavajen skrynklig, slipsen på sned. Han jobbade som försäljningschef, spenderade allt fler kvällar på kontoret, drog sig för att komma hem till denna sjukstuga.
Hej, mamma. Hej, Karin, muttrade han och kysste sin mor på kinden. Knappast en blick åt mig. Och vad är det nu? Fängelsevakt? Karin är din barnvakt!
Hon är bara här… Astrid drog på munnen. Hon går och väntar på att jag ska dö, tror jag inte ser det? Hon har kalla, tomma ögon. Ingen kärlek, bara plikt.
Jag kände sorgen växa till en klump i halsen. Tre år tidigare, efter Astrids stroke, diskuterade vi: boende eller hemvård? Pengarna räckte inte till en ordentlig hemhjälp, boende vägrade Mattias “Vad skulle folk tänka, att vi lämnar mamma?” Så jag sa upp mig från drömjobbet på biblioteket, flyttade Astrid från hennes tvåa till vår trea, och vi hyrde ut hennes lägenhet för att bekosta mediciner och rehab.
Jag går och dukar för middagen, sa jag tyst och gick ut.
Vid matbordet petade Mattias i sin pannbiff.
Är det gott? försökte jag få kontakt.
Det är okej, sa han utan att lyfta blicken från mobilen. Förresten, mamma vill att Elsa hälsar på. Hon säger att hon saknar Elsa.
Elsa var Astrids brorsdotter, fyrtio, högljudd, överdrivet sminkad och helt värdelös när det gäller att hjälpa till. Hon dök upp två gånger om året, med billiga bakelser som Astrid absolut inte fick äta. Elsa satt en timme vid Astrids säng, pratade om sina kärleksbekymmer, sen försvann hon, lämnar efter sig bara parfym och smutsig disk.
Varför det? Astrid behöver vila, och Elsa är en stormvind. Hon kommer bara att stressa upp henne.
Mamma vill. Låt henne komma imorgon, det går snabbt.
Nästa dag kom Elsa prick klockan tolv. Hon skrädde inte på stegen, tog sig genom hallen utan att ta av sig skorna, och ropade:
Halla, Karin! Har du gått upp i vikt? Den där morgonrocken gör dig stor. Var är Astrid? Jag har godis med mig!
Hon hade med sig en påse med maräng, och jag visste att Astrids diabetes gjorde det omöjligt för henne att äta. Jag pekade bara på sovrumsdörren. Elsa försvann in, och genast hördes ivrigt viskande blandat med snyftningar från svärmor. Jag gick till köket och sorterade bovete, försökte få tankarna på annat. Det bruna kuvertet störde fortfarande.
Efter en timme kom Elsa ut, strålande, med kuvertet i handen. Slängde det i sin överdimensionerade väska.
Nu drar jag! Har massa att göra, du fattar! Astrid sover, väck henne inte. Du sköter om henne bra, rent och snyggt. Fast gardinerna är gammalmodiga…
Och försvann.
På kvällen när jag skulle byta Astrids sängkläder en tung process, då hon var rätt stor och ville aldrig hjälpa till tog jag mod till mig:
Astrid, vilka papper gav du Elsa? Ska de kopieras eller lämnas till myndigheterna?
Plötsligt log Astrid listigt, med ett elakt glitter i ögonen.
Det där, Karin, är min tacksamhet. Elsa är min enda, sanna släkting som älskar mig helt osjälviskt. Inte för någon lägenhet, inte för att ärva, men för att vi är släkt. Blodsband är starkast.
Jag blev iskall.
Vilken lägenhet? Din tvåa är uthyrd, hyran betalar dina mediciner. Vi har sagt att barnbarnen ska ärva, våra barn, Mattias och jag…
Astrid skrattade, torrt och hest.
Sa och sa! Ni tänker dela på min egendom redan innan jag är död! Men jag har bestämt mig. Notarien var här i dag medan du var i butiken. Jag skrev över lägenheten på Elsa. Gåvobrev, juridiskt. Det är gjort.
Jag stannade med lakanet i händerna. Världen snurrade.
Hur… Gåvobrev? Till Elsa? Hon som aldrig ens gett dig ett glas vatten? Hon vet inte ens vilka mediciner du tar!
Men hon klagar inte! Du går runt och ser ut som du har blivit våldtagen. Jag känner det. Du väntar på att jag ska dö så du får lägenheten. Men du får inget. Elsa är nu ägare. Allt enligt lagen. Ingen återvändo.
Jag satte mig på sängkanten, kraftlös. Tre år. Tre år av sprutor, blöjor, gräl, sömnlösa nätter. Jag hade sagt upp mig. Och allt var för den här förnedringen.
Och Mattias? Vet han?
Han får veta när det är dags. Det är min egendom, jag gör som jag vill. Gå och värm soppa nu, jag är hungrig. Byt min blöja, den skaver.
Jag reste mig. Det surrade i öronen. Gick ut, tog på mig jackan, tog min väska och lämnade lägenheten. Jag behövde bara luft.
Jag strövade runt i Stockholm i två timmar, tills jag frös. Tankarna snurrade: svek. Inte bara från svärmor hon hade jag aldrig väntat mig kärlek från men också från Mattias. Notarien hade öppnat till lägenheten, någon hade gett honom nyckel och handlingar…
När jag kom hem satt Mattias i köket och åt ur kastrullen.
Var har du varit? Mamma tjatar, blöjan är blöt, och du är borta. Jag ska väl inte tvätta henne, jag är man! Jag klarar inte av det!
Jag såg på honom. För första gången under tjugo års äktenskap såg jag honom klart: bara en bekväm egoist.
Mattias, sa jag lugnt, Din mamma har överlåtit lägenheten till Elsa. Gåvobrev. Visste du?
Han satte i halsen, hostade.
Gåvobrev? Du är tokig!
Nej. Hon berättade själv. Elsa tog dokumenten idag, och notarien var här när jag var borta. Vem släppte in honom? Du har reservnyckel, eller hur?
Mattias tittade ner, började smula bröd, ryckte nervöst.
Jag var där. Mamma bad om det. Sa att det skulle ordnas nåt med pensionen. Jag släppte in juristen, han verkade schysst. Jag brydde mig inte, Karin! Jag skulle till jobbet!
Du brydde dig inte? Din mamma har förlorat barnbarnens arv, gett bort lägenhet till någon som knappt hjälper till och du “bryr dig inte”? Hur ska vi nu betala mediciner? Elsa säljer säkert snart, hyran tas bort. På din lön? Ska jag börja jobba igen, för att försörja någon som spottat på mig?
Börja inte gråta nu! Mattias dunkade i bordet. Mamma är sjuk, hon är nog lite snurrig! Vi kan gå till domstol, hävda att hon inte var vid sina sinnes fulla bruk!
Men du har själv sagt att hon är klar, när hon berömmer dig. Notarien är knappast dum han har säkert krävt bevis på att hon är frisk. Elsa har planerat allt.
Rop hördes från sovrummet:
Hallå! Finns det någon? Jag är blöt! Kom och tvätta mig, Karin!
Mattias ryckte på axlarna.
Gå in nu, Karin. Vi tar det sen. Hon kan inte ligga så.
Den sista tråden brast inom mig. Jag såg på mina händer grova, nariga efter städ och tvätt. När var jag sist hos frisören? När åkte jag sist till havet?
Nej, sa jag.
Vad menar du? undrade Mattias.
Jag går inte in. Jag tvättar henne inte. Jag lagar inte mat, lyssnar inte på hennes elakheter. Hon har fått lägenhet nu får Elsa ta hand om henne. Ring Elsa, be henne komma och tvätta.
Har du blivit galen? Elsa svarar inte! Hon kan inte. Det är min mamma!
Precis. Din mamma. Inte min. Och lägenheten är Elsas. Jag är bara “fängelsevaktaren”, som hon sade.
Jag hämtade min resväska från garderoben.
Vad gör du? Mattias stod blek och förvirrad.
Jag flyttar till mamma. Det är trångt, men luften är frisk.
Karin, sluta! Astrid gick över gränsen, vi fixar det. Lämna oss inte! Hur ska jag klara det själv? Jag jobbar ju!
Skaffa hemhjälp. Men hyran försvinner nu lägenheten är borta. Får du ordna det själv, Mattias. Välkommen till min värld.
Jag slängde i kläder, böcker, underkläder, grät, men det fick gå. Jag skulle bara bort.
Jag släpper dig inte! Du är min fru!
Jag har varit i sorg, Mattias. Tre år. Men ingen glädje. Och nu… Jag ansöker om skilsmässa.
För lägenheten?! Så materialistisk!
Inte för lägenheten, idiot! skrek jag. För att du gjort mig till slav! För att du släppte in notarien, svek mig! För att du bryr dig mer om blöjan än om oss!
Jag lämnade nycklarna på hallbordet och gick ut. Astrid klagade högljutt från sovrummet:
Mattias! Hon har lämnat mig! Dödar mig!
Mattias irrade mellan mig och sin mamma.
Karin… snälla, sov här i natt!
Jag lämnar nycklarna, ropade jag. Adjö.
Jag tog hissen nere i porten och grät, men det var lättnadens tårar.
Första veckan hos min mamma var som en dimma. Jag sov och åt. Gick på promenader. Stängde av mobilen, skaffade nytt SIM-kort till nära vänner. Men ryktet gick.
En bekant berättade att Mattias försökte nå Elsa. Hon svarade först inte, sedan sa hon att “gåva är gåva, inga plikter ingår.” Hon sålde snabbt tvåan, skulle använda pengarna till sitt företag, gav oss två månader att få ut hyresgästerna. Astrid föreslogs flyttas till ett äldreboende.
Mattias tog tjänstledigt, sen sjukskrivning. Han ringde barnen Viktor och Sofia, som studerade i Uppsala och Lund bad dem ta hand om Astrid. De ringde mig.
Mamma, pappa säger att du är en svikare, sa Viktor. Men vi vet hur du slitit. Vi kommer inte. Det är hennes val.
Jag var stolt över barnen.
En månad gick. Jag fick tillbaka jobbet på biblioteket. Liten lön, men böckernas doft betydde mer än allt. Skilsmässopapper skickades, Mattias dök aldrig upp i tingsrätten.
En kväll efter jobbet stod Mattias utanför porten. Han såg tio år äldre ut. Oskäggad, smutsig skjorta, lukten av sprit och ångest så välbekant.
Karin… snälla, hjälp mig. Jag orkar inte. Hon skriker hela tiden. Elsa sålde lägenheten, fort, till någon äcklig snubbe. Pengarna från hyran är borta. Hemhjälp har vi inte råd med. Jag har förlorat jobbet…
Jag såg på honom och kände bara avsmak.
Och? Vad har jag med det att göra?
Du kan det här, du vet hur hon ska skötas. Kom tillbaka? Jag förlåter allt. Vi säljer vårt hem, köper något mindre, skaffar hemhjälp.
“Du förlåter”? Det är jag som ska förlåta. Men det tänker jag inte.
Karin, hon gråter. Hon saknar dig. Säger att du gjorde bästa gröten.
För sent att sakna mig. När notarien kom, då var det dags.
Men Elsa har lurat oss! Hon är bedragare!
Elsa gjorde det ni tillät. Astrid trodde att kärlek gick att köpa med kvadratmeter. Affären är slutförd. Inga klagomål.
Du är hård, viskade Mattias.
Jag är fri, sa jag. Gå, Mattias. Kom inte tillbaka. Vi har skilsmässa om en vecka.
Jag gick förbi honom, öppnade porten.
Karin! Tänk om jag lämnar henne på ett äldreboende? Det är lång kö, jag kan inte papper… Hjälp mig!
Jag stannade, vände mig om.
Du kan googla, Mattias. Du var ju chef, eller hur? Det går att lösa. Jag har gjort min tid.
Jag stängde porten.
Uppe i lägenheten stod min mamma och bakade kålpaj.
Vem var det, Karin?
Fel adress, mamma. Bara fel adress.
Jag satte mig vid bordet, tog en varm paj och smakade. För första gången på tre år smakade maten. Livet fortsatte, och det livet var bara mitt eget. Astrid fick sin plågsamma “ägare” och Mattias börjar kanske växa upp även om det är sent. Rättvisa serveras ibland kall, men det mättar ändå.
