Kan du ge mig lite vatten, jag har ropat i evigheter och du slamrar fortfarande med kastrullerna som om du försöker ignorera mig med flit!
Den raspiga rösten från sovrummet fick Elin att rycka till och nästan tappa sleven i golvet. Hon tog ett djupt andetag och räknade till tio en vana hon utvecklat under de senaste tre åren i det här ja, institutionen. Köket doftade av kokt kyckling och mediciner en blandning som satt sig i tapeterna och gardinerna, som om det skulle lukta så för alltid. Elin stängde av plattan under buljongen, fyllde ett glas med ljummen kokt vatten kallt gick inte, varmt gick inte heller och gick mot svärmor Kerstins rum.
Kerstin låg tillbakalutad på flera kuddar, lite lik en gammal, sur fågel. Hennes klara, grå ögon följde varje rörelse. På nattduksbordet bland alla burkar och pillerslädje låg nu också ett brunt kuvert tjockt och ilsket som aldrig legat där förut.
Här, Kerstin, drick lite, sa Elin och räckte över glaset, försökte låta så neutral som möjligt. Jag hörde inte, fläkten var på. Kycklingbuljongen är klar, ska fixa lite grönsaker som doktorn sa.
Svärmor tog några små klunkar, grimaserade som om hon fått ättika, och satte glaset på bordet.
Alltid ursäkter från dig, muttrade Kerstin och torkade sig om munnen med lakanet. Fläkt, dammsugare, telefon. Här ligger jag och torkar upp, och du gör ingenting.
Jag är ju alltid här, svarade Elin och ignorerade som vanligt. Hon skulle just rätta till täcket när blicken åter föll på det mystiska kuvertet, där ett hörn av ett dokument med sigill stack fram.
Vad är det för papper du har där, Kerstin? Något från läkaren? Ska jag kolla, kanske något du behöver från apoteket.
Kerstins hand landade på kuvertet med förvånansvärd snabbhet inte dåligt för någon som nyligen klagat över att inte ens kunna lyfta en sked.
Rör det inte! snäste hon. Mina privata papper.
Elin blev paff, Kerstin hade alltid insisterat på att Elin skulle vara involverad i allt: medicinska journaler, räkningar, brev från pensionsmyndigheten. Hemligheter var något nytt.
Jag frågade bara började Elin, men då slog dörren till i hallen och tunga steg hördes.
Emil är hemma! svärmor lös upp som en ostkaka i mikron. Min älskling, kom hit och rädda mig från den där fängelsevaktaren!
Emil, Elins man, steg in och såg ut som ett elände: trött, skrynklig skjorta, slipsen på sned. Han jobbade som försäljningschef, och försvann allt oftare till jobbet för att slippa hemmet som förvandlats till en vårdcentral med sur stämning.
Hej, mamma. Hej, Elin, sa han och nöjde sig med att ge mamman en snabb kindpuss, medan frun knappt fick ögonkontakt. Vad händer nu? Fängelsevakt, men Elin gör ju allt för dig
Gör hon Kerstin snörpte munnen. Hon väntar bara på att jag ska dö så hon får ta över. Tror du jag inte märker? Ingen kärlek, bara plikt.
Elin kände en klump i halsen. Tre år hade gått sedan Kerstin fick stroke och valet stod mellan stödhem eller vårdare. Bra vårdare var dyrt, stödhem blev snabbt uteslutet “vad skulle folk säga, lämna sin egen mor?” Så Elin sade upp jobbet på biblioteket, flyttade Kerstin från hennes lilla tvåa till deras trerummare, och började hyra ut tvåan för att täcka medicinkostnader och rehab.
Jag går och dukar nu, sa Elin.
Under middagen stöchade Emil med köttbullarna.
Gott? frågade Elin och hoppades på lite värme.
Helt okej, svarade han utan att släppa mobilen. Du, mamma vill att Alice ska hälsa på imorgon, hon saknar henne.
Alice var Kerstins systerdotter, en 40-årig virvelvind med extrem makeup och noll huslig förmåga. Hon kom två gånger om året, med en billig tårta, rabblade historier om misslyckade romanser, lämnade efter sig parfymmoln och diskberg.
Varför? Kerstin har ju högt blodtryck, hon behöver lugn. Alice är ju som en storm igen.
Mamma säger att det är viktigt, något hon måste prata om. Låt Alice komma, det är bara en timme, du fixar det.
Nästa dag dök Alice upp klockan tolv, trippade in i sina uteskor direkt på mattan och utropade:
Hallå Elin, har du gått upp i vikt? Den där morgonrocken gör dig bredare. Var är tant Kerstin? Jag har med mig godsaker!
I påsen låg en påse skum, vilket Kerstin absolut inte fick ha på grund av sockret.
Elin pekade tyst mot sovrummet. Snart hördes viskande samtal och snörvling. Elin gick till köket och sorterade bovete, men oron rörde sig som en kall vind. Kuvertet höll henne vaken.
Efter en timme kom Alice ut, nu strålande glad, med det bruna kuvertet knölat i handväskan.
Japp, jag drar nu! Jobb, business, du vet! Kerstin sover, störa henne inte. Du är duktig på att sköta om, här är rent och fint, men gardinerna är lite tantiga, eller hur?
Och så försvann hon lika snabbt som hon kommit.
På kvällen när Elin bytte Kerstins sängkläder en tung process eftersom svärmor vägde mer än man kunde tro vågade hon fråga:
Vad var det för papper du gav Alice? Ska jag kopiera något, eller lämna till socialen?
Kerstin kisade lömskt. Det glittrade triumf i blicken.
Det där, Elin, är min tacksamhet. Alice är enda släktingen som älskar mig utan baktankar inte för lägenheten, inte för arvet, bara för att hon är min blod. Blodet är tjockare än vatten.
Elin blev iskall.
Vilken lägenhet? Tvåan hyrs ju ut, pengarna går till dina mediciner. Det var ju sagt att den i framtiden ska gå till barnbarnen, mina och Emils.
Kerstin skrattade, ett kraxande skratt.
Avtal, avtal. Ni vill dela skinnen på björnen innan den är skjuten! Men jag bestämde mig: idag var en notarie här medan du var och handlade. Jag har skrivit över lägenheten på Alice, med gåvobrev.
Elin stelnade med lakanet. Världen gungade.
Gåvobrev? På Alice? Hon har aldrig ens gett dig ett glas vatten? Hon vet ju inte ens vilka mediciner du har?
Men hon klagar inte, och väntar inte på att jag ska dö! Du går här och ser sur ut, jag ser det! Nu är Alice ägare. Punkt slut. Gåva enligt svensk lag ingen återvändo.
Elin satte sig på stolen, benen bar henne knappt. Tre år Nålar, blöjor, tjurighet, sömnlösa nätter, offrad karriär. Allt för att kallas girig främling?
Och Emil? Vet han om det?
Han får veta när det är dags. Det är mina saker, jag får ge dem till vem jag vill. Gå och värm soppan. Blöjan skaver också.
Elin reste sig, det dånade i öronen. Hon tog sin jacka, väska och gick ut. Hon behövde luft, annars skulle hon explodera.
Hon promenerade runt Vasastan i två timmar tills hon frös. En tanke gnagde: svek. Inte svärmodern där fanns inget hopp men Emil. Notarien kommer inte självmant. Någon måste öppna dörr, någon måste ge dokument.
När hon kom hem satt Emil vid köksbordet och åt direkt ur kastrullen.
Var har du varit? Mamma skriker om blöjan, du är borta. Ska jag tvätta henne? Jag är ju inte van jag mår illa!
Elin såg på honom, för första gången på tjugo års äktenskap, utan illusioner. Framför henne: inte kärlek eller trygghet, utan en vuxen bebis som nöjt lagt allt ansvar på hennes axlar.
Emil, mamma gav bort tvåan till Alice. Hon skrev gåvobrev. Visste du det?
Emil nästan satte soppan i halsen.
Vilket gåvobrev? Har du fått fnatt?
Nej. Hon berättade det själv. Alice tog med sig papperen idag. Notarien var här när jag var borta. Vem släppte in notarien? Hade du nyckel?
Emil undvek blicken, knaprade bröd och ryckte nervöst på axeln.
Jaa jag släppte in honom. Mamma sa att hon behövde fixa någon fullmakt för pensionen eller nåt. Jag orkade inte kolla, hade bråttom till jobbet.
Du orkade inte? Mamma gav bort barnens arv till en släkting som inte ens kan laga té, och du “orkade inte”? Hur ska vi nu betala hennes mediciner? Hyran försvinner, Alice tar lägenheten, kanske säljer. Ska vi leva på din lön då? Eller ska jag börja jobba igen för att försörja en kvinna som spottat på mig?
Börja inte nu! slog Emil näven i bordet. Mamma är sjuk, vi ska nog få tillbaka allt om vi förklarar henne som oförmögen så kan vi gå till domstol!
Oförmögen? Elin skrattade bittert. Du själv sa att hon har klart huvud när hon bara pratar om dig. Notarien ville säkert ha intyg att hon var med på noterna. Alice har koll.
Svärmor tjöt från sovrummet:
Hallå, är någon död? Jag är helt blöt! Elin! Kom och tvätta mig nu!
Emil grimaserade.
Elin, kan du inte räkna ut det senare? Ingen kan ligga där i skiten.
Och där brast något i Elin. Den tunna tråd av plikt, tålamod, uppoffring den gick av. Hon tittade på sina röda händer slitna av evigt tvättande och mindes när hon senast varit hos en frisör. Funderingen om en resa till Medelhavet, men “var skulle vi göra av mamma”.
Nej, sa hon.
Vadå nej? undrade Emil.
Jag går inte. Jag kommer inte tvätta henne. Jag kommer inte göra grönsaks-soppa. Jag kommer inte längre lyssna på förolämpningar. Nu är det Alice som är lägenhetsägare och då får hon också bli ansvarig. Ring henne. Låt henne komma hit och göra jobbet.
Du är galen? Alice svarar aldrig på kvällen! Hon kan inte! Elin, det är ju min mamma
Just det. Din mamma. Inte min. Lägenheten har hon gett till sin systerdotter. Jag är utomstående. “Fängelsevakt”, som hon sa.
Elin gick till sitt och Emils rum och drog fram resväskan.
Vad gör du? Emil stod där blek och förvirrad.
Jag flyttar till min mamma. Det är trångt i ettan, men där är det i alla fall rent.
Elin, sluta nu! Mamma var bara hetsig, vi kan fixa allt! Lämna oss inte! Hur ska jag klara det? Jag jobbar ju!
Hyr in vårdare. Jaha, pengarna räcker inte Lägenheten är borta. Ja, då får du själv ta hand om henne. Efter jobbet, på helgen, på natten. Välkommen till min värld, Emil.
Hon la ner kläder, böcker, allt slumpmässigt. Tårarna rann, men hon brydde sig inte. Hon ville bara ut.
Elin, jag hindrar dig! Du är min fru! Vi ska vara i nöd och lust!
Jag var med i nöd, Emil. Tre år. Lust har jag aldrig sett. Och förresten jag söker skilsmässa.
Bara för en lägenhet? Du är girig!
Inte för lägenheten, din idiot! skrek hon. För att du gjorde mig till slav. För att du släppte in notarien. För att du aldrig ber om förlåtelse du bryr dig bara om vem som ska byta blöja!
Hon rullade ut resväskan till hallen. Kerstin ylade nu från sovrummet:
Emil! Hon har övergett mig! Hon vill döda mig! Ge mig vatten!
Emil sprang mellan dörren och mamman.
Elin, snälla Stanna över natten!
Jag lämnar nycklarna på hallbordet. Hej då.
Hon gick ut, kall luft i ansiktet, och grät i hissen av lättnad.
Första veckan hos mamma var som i dimma. Elin sov, åt, promenerade i slottsparken. Hon skaffade en ny mobil och stängde av den gamla. Nyheter spred sig ändå.
Via en vän fick hon veta att Emil ringde Alice. Alice svarade först inte, sen sade hon att “gåva är gåva” och hon tänkte sälja tvåan för att få pengar. Hyresgästerna fick två månader på sig att flytta. Hon hintade också att Kerstin borde på äldreboende.
Emil tog tjänstledigt, sjukskrev sig, ringde barnen: sonen Anton och dottern Ingrid som pluggade på andra orter. Han försökte få dem att hjälpa till med Kerstin. Barnen ringde Elin.
Mamma, pappa tycker du är förrädare, sa Anton. Men vi vet hur du kämpat. Vi kommer inte dit. Vi har tentor. Farmor valde själv Alice.
Elin var stolt. De förstod.
Efter en månad fick Elin tillbaka sitt jobb på biblioteket. Liten lön, men doften av böcker och ro gjorde hennes själ frisk. Skilsmässopappren var på gång, Emil dök aldrig upp till domstolen.
En kväll stod Emil utanför hennes port. Han såg nu tio år äldre ut, ovårdad, med alkoholandedräkt och den distinkta doften av åldrande som Elin kände alltför väl.
Elin jag klarar inte det. Hon skriker dygnet runt. Alice har redan sålt lägenheten, till någon skum mäklare, för småpengar. Pengar från hyran är slut. Jag har fått sparken
Elin såg på honom inget annat än avsmak.
Var är jag med i det, Emil?
Du kan ju allt Du vet hur man gör. Kom tillbaka. Jag ska förlåta dig. Vi säljer vår lägenhet och köper något mindre, så får vi råd med vårdare.
“Förlåter”? Nej, det är jag som borde förlåta men jag vill inte.
Men Kerstin gråter. Hon säger att Elin var bäst på gröt.
Det skulle hon tänkt på innan hon ringde notarien.
Men Alice lurade oss! Hon är en bedragare!
Alice gjorde det ni lät henne göra. Kerstin ville köpa kärlek med kvadratmeter. Affären är klar. Inga reklamationer.
Du har blivit hård.
Jag har blivit fri, Emil. Gå nu. Ingen återkomst.
Elin gick förbi, öppnade porten.
Elin! Vad gör jag med Kerstin om jag lägger in henne på kommunalt äldreboende? Det är kö! Jag fattar inte papperen hjälp mig!
Elin vände sig om.
Du är ju f.d. chef. Internet är din vän. Jag är klar med mitt skift.
Hon stängde dörren.
Uppe i lägenheten gick hon till fönstret. Emil stod kvar utanför, en liten stackars man, till slut tvungen att bära sitt ansvar. Elin drog för gardinerna.
I köket kokade mamman kaffe och bakade kålpiroger.
Vem var det, Elin? frågade mamma från köket.
Fel adress, mamma. Bara fel adress.
Elin satte sig vid bordet, tog en varm pirog och bet av. För första gången på tre år smakade maten något. Livet fortsatte, och nu var det hennes liv ingen annans. Kerstin fick precis det hon förtjänade: en favoritkusin med pengar och långsam vuxenblivande son. Rättvisa är ibland ett kallt smörgåsbord, men det mättar ändå.
