Nu får det vara nog, jag orkar inte längre! Alltså, hur länge ska det vara så här?
“Nu får det vara nog, jag orkar inte längre! Hur länge ska det fortsätta?! Barnet, hennes ständiga trötthet, hjälp mig, hjälp… men jag vill ju ut och promenera igen, som förr! Jag vill ha sex! Jag jobbar ju! Vill komma hem till min älskade fru, till en kvinna… Nu bor jag hos en kompis ett tag, sen hittar jag en yngre… Åh…” satt Viktor och rökte nervöst bakom ratten, samtidigt som tankarna snurrade om att idag var sista droppen i hans och hustruns förhållande.
Deras historia är lika gammal som gatan. De träffades, blev vansinnigt kära, passionerade, glömde bort allt vad skydd heter några månader senare visade hon två blå streck på stickan.
“Javisst, föd barnet, det ska nog gå bra”, sa Viktor bestämt, och hela släkten nickade med, “Självklart, vi hjälper dig, bara föd barnet…” Sen kom bröllopet, förlossning, lyckotårar en son! Och så tog det roliga slut och vardagen tog över: hans fru blev en trött och sliten småbarnsmamma, ständigt ovårdad, hennes hår oborstat, barnets gråt dygnet runt, och hela tiden hennes “hjälp, hjälp…” Vart tog hans lilla Sofia vägen? Släkten drog sig undan direkt Och kvar blev de, ensamma med sitt föräldraskap…
“Jag är inte redo!” hade Viktor sagt till sin fru idag och smällde igen dörren framför hennes gråt med spädbarnet i famnen.
Plötsligt: däckskrin en mörk, böjd figur dök upp framför hans bil.
“Vad gör du, vill du dö eller?!” Viktor sprang ut och rusade fram till personen.
Personen i en gammal rock rätade på sig och såg på Viktor med sorgsna, gamla ögon och viskade:
“Ja.”
Viktor blev ställd, oväntad reaktion:
“Behöver du hjälp, pappa? Något jag kan göra?”
“Jag vill inte leva längre.”
“Nej, så får du inte tänka, kom, jag kör dig hem? Vi pratar, kanske kan jag hjälpa dig”, sa Viktor, tog den gamla mannen försiktigt i handen och ledde honom till bilen.
“Berätta nu, pappa”, sa Viktor, tog en cigg till.
“Det är en lång historia…”
“Jag har ingen brådska.”
Gubben blickade länge på Viktor, kastade ett öga på fotot som satt i taket.
“För femtio år sedan träffade jag en kvinna, blev förälskad direkt allt gick snabbt, vips var vi en familj med barn, en son, en arvtagare… Det borde varit lycka! Men jag ville ha det som förr ändå, kärlek, passion, galenskap. Min fru blev trött, bebisen krävde allt, hushållet likaså jag lät henne dra det tunga lasset, hjälpte aldrig till… På jobbet träffade jag en annan kvinna, blev förälskad där… Min fru fick veta allt, det blev skilsmässa. Med den nya blev det inget, men det gjorde inget jag kunde göra vad jag ville. Hon gifte om sig, blomstrade, min son började kalla hennes nya man för pappa… och jag brydde mig inte.”
“Men vad gjorde du då?” frågade Viktor och tände nästa cigg nervöst.
“Jag? Jag festade på tills jag inte hade familj, ingen fru, inga barn. Idag fyllde min son femtio. Jag gick för att gratta honom, men han släppte mig knappt in han sa att jag inte var hans pappa, att jag kunde fortsätta som jag alltid gjort…” Den gamla mannen grät, “Det är mitt eget fel. Jag har själv drivit bort honom.”
“Vart vill du att jag skjutsar dig?” frågade Viktor, knackade lätt på ratten.
“Jag bor här, där borta åk hem, du behöver inte oroa dig för mig…” Gubben klev ur och gick iväg mot det höga huset på gatan. Viktor såg till att han kom in i trappuppgången, stod kvar ett tag och vände sen bilen. Han svängde förbi ICA, köpte blommor.
“Förlåt mig, älskling, förlåt mig”, sa han när han kom hem, föll på knä framför sin gråtande fru, “Låt mig ta hand om dig, vila nu”
Han tog sonen från hennes armar, gick in i sovrummet och började vagga honom, sjunga med sin raspiga röst: “Sov du lilla vid mitt bröst”
Sonen somnade förvånadsvärt snabbt, hans lilla hand vilade mot pappas bultande hjärta. Viktor såg på honom med förundran, “Jag vill se min son växa upp, höra honom säga ‘pappa’.”
“Så, har du räddat någon igen?” sa den gamla damen med ett snett leende i dörren till sin man. Han hängde leende upp rocken.
“Ja, man måste ju hjälpa ungdomarna att förstå livet.”
“Hur vet du vilka som behöver hjälp?”
“Jag minns hur jag själv behövde det i din ålder…”
“Kom nu och ät middag, räddare och du glömmer väl inte att det är jubileumsfest för sonen imorgon, inga ‘problemfall’ på kvällen!” sa hon varmt.
“Nej då, jag har inte glömt femtio år för vår arvtagare, vår kärlek, nej, det kan man inte missa.” Han lade armen om henne och gick mot köket med ett leende.
