8 maj
På sistone har mamma börjat bo ensam. Hon skilde sig från pappa för ett tag sen, och min bror bodde kvar hos henne ett tag tills han flyttade ihop med en tjej. Mamma klagade för mig om att det känns så tomt och ensamt i det stora huset. Rädslan smyger sig på och hon saknar sällskap. Jag tyckte så synd om henne. Jag föreslog att hon skulle flytta ihop med sin syster istället hon är också ensam numera. Men mamma gillade verkligen inte det förslaget. Hon hävdade att deras personligheter krockar för mycket i den åldern och att det nog skulle bli svårt att bo ihop.
När min bror flyttade, började mamma komma på besök till oss väldigt ofta. Ibland på helger, ibland mitt i arbetsveckan. Vi öppnade alltid dörren med glädje och var glada att ha henne här. Och vi åker själva till henne så ofta vi kan. När vi hälsar på våra närmsta vänner ute på stugan, följer hon ofta med. Vi gör allt vi kan för att hon ska känna sig mindre ensam.
Allt fungerade bra tills min man och jag fick vår son. Efter att jag kommit hem från BB föreslog mamma, med argument om att hon kunde vara till hjälp för sitt barnbarn, att stanna hos oss ett tag. Hon presenterade sina argument på ett sådant sätt att det lät både omtänksamt och vettigt. Vi tänkte efter ett tag och kom överens om att det var en bra idé. Och faktum är, hon hjälpte oss verkligen jättemycket tog hand om bebben och hjälpte mig hemma. Det vi inte hade tänkt på var att hennes “lilla vistelse” snabbt blev mycket längre än vi trott.
Nu har det gått över två månader och hon visar inga tecken på att vilja åka hem igen. I själva verket har hon börjat prata om att det vore smartare att hyra ut sin lägenhet i Sundbyberg så att den inte bara står tom…
Min man och jag är uppriktigt tacksamma för all hjälp vi fått. Men det har börjat kännas trångt, både fysiskt och mentalt. Vi längtar efter vårt eget utrymme. Mamma är pensionär och vill helst vara inomhus. Hon hittar hela tiden på nya “projekt” här hemma, framför allt i köket där hon möblerar om och organiserar på sitt sätt.
Vår tvåa i Hammarby Sjöstad är inte tillräckligt stor för en extra vuxen person permanent. Vi kan inte ens röra oss fritt i vår egen bostad, inte minsta lilla spontanitet eller att gå runt i bara underkläder. Det är faktiskt frustrerande. Dessutom har mamma börjat lägga sig i hur vi sköter ekonomin och kommenterar att min man inte hjälper till tillräckligt.
Jag försökte ta ett ärligt samtal med henne om att unga familjer faktiskt behöver få vara själva. Men min mamma håller absolut inte med. Hon säger att det är helt normalt att bo med mamma i Sverige och att ingen förälder klarar småbarnstiden ensam.
Jag vet verkligen inte hur jag ska få henne att förstå att det här börjar tära på oss, och att hennes närvaro blir alltmer påfrestande. Samtidigt har jag dåligt samvete, för jag ser att hon inte vill vara ensam på ålderns höst.
Fast, det var ju ändå inte jag som valde att hon skulle skilja sig från pappa. Hon kunde alltid träffa någon ny…
