Jag har alltid trott att han var en bortskämd snobb. Carl hade allt man kunde önska sig: en egen lägenhet i centrala Stockholm, en splitterny Volvo, märkeskläder från fina butiker.
Själv var jag alltid den där grå musen. Jag höll det hemligt att mina föräldrar var alkoholister och att jag jobbat sedan jag var fjorton. Under de åren lärde jag mig sy, så jag lagade och sydde kläder åt vänner och bekanta.
I början av universitetstiden bestämde sig min klass för att ordna en fest. Det förvånade mig mest var att jag blev inbjuden. Jag längtade så efter att få visa alla att jag faktiskt betydde något.
Jag hade inte råd med någon klänning, så jag sydde en själv. Min granne hjälpte mig att fixa håret. När jag klev in på festen kände ingen igen mig. Carl fick genast syn på mig och höll ögonen på mig resten av kvällen. Jag försökte smita ut, men han hann ifatt mig och erbjöd sig att köra hem mig i sin bil.
Jag gav honom adressen till huset bredvid vårt, eftersom jag skämdes över var jag bodde. Från den kvällen började vi träffas, och sakta men säkert blev vi kära i varandra. Han kändes aldrig högfärdig längre, utan behandlade mig hela tiden som hans jämlike.
Allt gick bra tills mina klasskamrater fick reda på var jag jobbade, och de började skratta åt mig. Skammen kändes så stor att jag ville sjunka genom golvet. Jag såg ingen annan utväg än att fly, så jag gick till studievägledaren och skrev under min ansökan om studieuppehåll.
Jag trodde att om ett år skulle alla ha glömt mig, och kanske kunde jag byta program på universitetet. Nu vet jag att det var helt fel väg att gå, men då kändes det som min enda chans. Jag bytte telefonnummer, och därmed var det slut med Carl och mig. Två månader senare fick jag reda på att jag var gravid.
Det fanns ingen att dela nyheten med. Jag jobbade dagarna i ända och grät mig till sömns om nätterna. Mina föräldrar låg i dvala och bad bara om pengar till mer sprit. Min gudmor såg hur illa det var, och till slut tog hon mig till sig.
När jag berättade min historia för henne lättade det lite. Hon följde med mig till BB och blev den första som fick veta att min son fötts. Han var en liten blond ängel med blå ögon. Jag kunde inte sluta titta på honom.
Plötsligt fick jag ett sms från Carl, där han skrev att han älskade oss och ville vara med oss. Dagen efter blev vi utskrivna från sjukhuset och jag var livrädd att möta honom. Jag tänker ibland fortfarande på hur jag stod vid dörren med min son i famnen och knappt vågade andas.
Nu i efterhand inser jag hur dumt det var att stänga ute nästan ett helt år av lycka ur mitt liv. Hur kunde jag tro att jag skulle klara mig utan kärleken vi hade? Men allt det förstod jag först när jag såg hur Carl, med värme och ömhet, höll om vår son och såg på honom med kärleksfulla ögon.
I Sverige lär man sig att vara stark och stå på egna ben, men ibland behöver man våga ta emot andras kärlek för att bli hel att dela både bördor och glädje, det är den verkliga styrkan.
