Det kom sig så att jag aldrig blev gift, och jag har heller inga barn. Min tillvaro har varit märklig, ibland som en virvlande dröm. Nu är jag 57 år gammal. Häromdagen fyllde jag år; vi firade, bara jag och min kära mamma, som om världen utanför inte fanns. Det finns ingen att bjuda, inga nära vänner, inga släktingar. Mamma och jag, det är vi två, ensamma i vårt lilla liv, omgiven av tysta gator i Uppsala.
Vi bor ihop och lutar mot varandra som gamla björkar, och hjälper varandra i allt. Mamma är 86 år och när jag tänker på att hon en dag inte kommer finnas kvar, känns det som att botten rämnar. Men mamma är seg som en gammal svensk gran, trots att hälsan ibland svajar. Hon ger aldrig upp, och går gärna ut på promenad i duggregnet, som om hon var en ung flicka vid Fyrisån.
Jag är pensionär men ändå fortsätter jag jobba lite extra. Pensionen räcker inte riktigt till, inte ens när vi sträcker våra kronor så långt de går. Men jag tappar inte hoppet, och är lycklig att min älskade mamma finns kvar. Jag vet att andra har det sämre vissa har varken lägenhet, släkt eller pengar och lever i ensamhet.
Men mamma och jag lever lugnt och stilla, som ett drömmande hjärta i en svensk saga. På kvällarna dricker vi te, virkar mönster som snöflingor och tittar på gamla folkhemsfilmer och serier Bergman, svenska deckare, gamla nyårsklipp. På helgerna bakar jag kanelbullar, och ibland bjuder vi in våra grannar på fika. De berättar om sina familjer, om barnbarn i Malmö och söner i Stockholm. Jag gläds åt deras berättelser, som vindens sus genom tallarna, och hoppas innerligt att jag och mamma får undvika olyckorna.
Så här lever vi vårt liv drömmande, stilla, och jag önskar så att denna tid ska vara länge, länge för mig och min mamma.
