Är du någon slags barnmaskin? Hur många ungar tänker ni skaffa egentligen? ifrågasatte min svärmor, Siv Andersson, med ett hånflin.
Hej själv, Siv! Måste du vara så där bitsk? Blev du upprörd för att Jonas berättade att vi väntar barn igen? svarade jag lugnt.
Självklart! Redan när tredje barnbarnet kom bad jag er att lägga av. Men ni lyssnar ju aldrig på kloka råd! Ni fick ju ett paket kondomer av mig i julklapp men tydligen räckte inte det! muttrade hon.
Jag minns så väl hur hon tryckte det där jättestora paketet kondomer i min hand under julfirandet, som om det vore en hint om att det var dags att sätta stopp och det bara några timmar efter att vi firat äldsta sonens födelsedag.
Vi förstod men man kan ju inte styra naturen, svarade jag så lugnt jag kunde.
Är det meningen att du ska vara rolig nu, eller? Då kan du ta hand om barnen själv, för jag tänker inte hjälpa till längre!
Fast du har ju aldrig
Innan jag hann avsluta pep det till på min mobil och samtalet tog slut.
Jag slängde ifrån mig mobilen på sängen, log snett och lade handen på min fortfarande platta mage. Fyra barn, det var det som retade Siv så vansinnigt denna gång. Jag förstod egentligen aldrig varför min svärmor var så upprörd.
Hon hade nämligen aldrig hjälpt till med barnen, varken med tid eller pengar. Högst en gång per månad kunde hon titta förbi, och presenter fick ungarna bara till jul eller födelsedagar. Visst hade jag önskat mig mer av en farmor till barnen, men jag har alltid bitit ihop, aldrig klagat för Jonas. Vi klarar oss; barnen har alltid varit både mätta och hela och det är ju huvudsaken.
Jonas har ett bra jobb och jag har lyckats starta eget här hemma. När det rullade in lite pengar kunde vi till och med anställa en barnflicka, så att jag fick arbetsro och barnen någon som tog dem till parken.
Vi har ett riktigt fint familjeliv, om det inte vore för Sivs eviga sura kommentarer. Redan när Jonas presenterade mig första gången märktes det att hon ogillade mig, och när barnen kom tätt efter varandra blev det bara värre.
När tredje dottern föddes försökte Siv till och med övertala oss om abort. Men med tiden tinade hjärtat och de två fann varandra. Precis när det blev lugnt, ja, då blev jag gravid igen. Fjärde var aldrig planerad men livet är som det är, och vi tackade ja till gåvan.
Men den här glada nyheten gjorde bara Siv ännu vresigare. Jag tror egentligen att hon oroar sig över försörjningen. Jonas har länge stöttat henne ekonomiskt bidragit till räkningar, betalat för resor, lagat tänderna och fixat till i lägenheten. Så själviskt tänker hon redan nu på att hennes pengar kan minska, nu när vi blir fler.
Själv har jag inget emot att Jonas hjälper sin mamma, så länge barnen inte blir lidande. Hittills har vi fått det att gå runt och jag uppmuntrar honom gärna att bidra så länge vi har möjligheten. Problemet uppstår först när Siv börjar styra och ställa och skylla alla missöden på mig.
Så, om det är pengar eller något annat som gör henne så ilsk, tänker jag inte låta det förstöra vår harmoni hemma. Hennes sura miner och moralkakor får stå för henne vi har bestämt oss; barnet ska få födas, oavsett vad hon säger.
Det är ändå förvånande; vem har egentligen rätt att bestämma över någon annans familjeliv? Det slog mig idag: I slutändan är det bara vi själva som har det ansvaret och ingen annan. Idag lärde jag mig att stå lite rakare, även när vinden blåser från fel håll.
