Det råkade bli så att jag aldrig gifte mig, och inte heller har barn. Livet blev verkligen annorlunda än vad jag trodde. Nu är jag 57 år gammal. Nyligen fyllde jag år. Jag firade bara med min mamma, vi två tillsammans. Det finns ingen att bjuda. Jag har inga vänner, och både mamma och jag är ensamma utan släkt.
Vi bor ihop och stöttar varandra så gott vi kan. Mamma är 86 år. Jag tänker ibland på vad jag ska göra den dag hon inte längre finns. Men mamma är pigg för sin ålder! Trots att hon blir äldre och hälsan sviktar mer för varje år, så är hon envis. Hon tar fortfarande promenader på egen hand.
Jag är pensionär, men jobbar fortfarande lite extra eftersom våra pensioner inte räcker till ett normalt liv. Det går ändå bra, och jag är tacksam över att ha min kära mamma kvar. Många andra har det betydligt värre vissa saknar både lägenhet, familj och pengar.
Men jag och min mamma lever lugnt och tryggt. På kvällarna dricker vi te, stickar, och tittar på våra favoritfilmer och serier. På helgerna bakar jag bullar och bjuder in grannarna. De berättar om sina släktingar. Det är roligt att höra om andras lycka, och jag önskar oss att vi slipper svårigheter.
Så ser vårt liv ut. Jag hoppas att det kan fortsätta så här länge för mig och mamma. Efter allt vi gått igenom har jag lärt mig att uppskatta det lilla och att stillhet också är en sorts lycka.
