Astrid gifte sig mycket ung, hennes far hittade en make åt henne på hennes artonde födelsedag. Familjen var förmögen vad mer behövdes egentligen för lycka? Bröllopet slogs på stort, hela byn festade under björkar med smörgåstårta och dragspel. Endast brudparet såg ut att ha gått vilse i dimman.
Astrid tyckte om sin make, även om han var henne främmande likt en figur ur en saga. Hennes syster hade inte samma tur hon blev bortgift med en fyrtioårig man från grannbyn, som luktade svett och snus. Alla trodde att systern skulle stanna evigt ogift, men fadern snickrade ändå ihop ett giftermål och lovade en rejäl hemgift.
De unga bodde hemma hos Erik, makens far. Trångt men eget, med dalahästar på hyllorna. Familjeöverhuvudet sade att när barnbarnen kom skulle det byggas till, kanske en veranda på sommaren, kanske en bastu i skogen.
Svärmor var vänlig och höll inte fast vid gamla oförrätter. Hon hjälpte Astrid vänja sig vid livet som ung hustru med kaffe och bullar. Men svägerskan, Signe, var som en vass isflisa i skon. Äldre än Astrid, bodde hon kvar hos föräldrarna trots ett flyktigt äktenskap maken hade skickat tillbaka henne med fiskenäten och hela packningen. Signe ville varken sköta hus eller tänka på barn. Hon blev ensam bland skuggorna av de gamla tallarna.
Enligt uråldrig svensk sed blev svärdottern först riktig husfru när förstfödda sonen såg dagens ljus. Innan dess fick hon sitta still under kökslampan och tiga. Därför hoppades alla unga kvinnor på att snabbt bära barnasång i magen.
Astrid valde samma strategi. Innan hon blivit gravid drev Signe henne till att göra det tyngsta och smutsigaste arbetet. Det var egentligen onödigt det fanns gårdskarlar och pigor som kunde gjort det men Signe njöt av att förfölja stackars Astrid.
När Erik fick veta att han skulle bli far lyste han som kvällssolen över midsommarängen. Svärföräldrarna blev så stolta att de genast tog tåget till stan och köpte virke för att bygga ut huset. Signe slets i sina tankar, som vresiga ogräs. Hon förstod att livet nu skulle förbli i föräldrarnas kök, fylld av kaffedoft och ensamhet. Ingen skulle gifta sig med henne, ingen ge henne ett eget hem
Sex månader gick. Astrid vaknade av att någon hamrade på dörren. Signe.
Varför ligger du bara där? Har du gjort allt arbete? Ja i huset, men min man släpper inte ut mig. Han låter dig inte, eller så är du bara lat! Vad vill du? Tror du att du får sätta dig på mig? Du har inte ens fött något barn än! Det har aldrig varit min avsikt… Du är ingenting här, och det är inte din unge heller! Förstår du?
Signe var vild som storm på Vänern. Hon kastade saker och vrålade. Svärfadern kom inspringande, lyfte bort sin rasande dotter, hennes fötter släpade över golvet. Astrid la handen mot sin mage och försökte andas ut, andas in. Allt skulle ordna sig. Allt skulle, även om snön aldrig tinade, bli bra.
