Hej, kära damer! Vad pratas det om här? Flytta på er så jag kan lyssna på nyheterna. Sådant här hör ni inte på TV, det är jag säker på, sade Robert, redan med ett leende. Kvinnorna fnissade och sköt åt sidan.
Var har du varit? frågade min moster. Jag var i affären. Jag råkade ut för en olycka, min fru lämnade mig…
Den gamla kvinnan utbrast: Men är det sant, min son? Hon flyttade hem till min vän. Hon sade att jag inte var någon riktig man om jag inte har ett jobb.
Min moster såg häpen ut: Men vänta, han är ju också arbetslös. Vad är skillnaden då?
Robert ryckte på axlarna: Inte ens jag fattar det.
Robert gick därifrån, och min moster sa: Så där, det kommer männen! Har inget att göra men vill leva på kvinnors bekostnad. Och Robert… vilken man han var! Riktigt stilig! När hans fru och barn lämnade honom förändrades han helt. Och hans vän? Han var den första som köpte hus i byn! Och Elvira, hon är fantastisk på att laga mat! Men hennes man gick, så nu lever hon för sina barn. Eller så går hon från den ena till den andra. Hon väntar på något från dem. Och de?
Nej, inte för att bygga staket eller måla väggar… De tävlar mot varandra. Vad händer nu i byn? Förr promenerade männen, men de arbetade. Nu? Inget jobb, inga familjer! Många lämnar byn. Naturligtvis gör de det! Letar efter ett bättre liv.
Och kom inte till mig, sa den gamla, mina barn har flyttat över hela landet. De hälsar på mig två gånger om året. Jag ser mina barnbarn bara på foton. Förr levde vi tillsammans. Föräldrar, barn… Och alla var lyckliga. Med sång och skratt till sent. Vi samlades för att slå hö. Hela familjen, hela grannskapet. Eller för att gräva trädgården. Gjordes på en dag. Satt kvar till kvällen och nästa dag började vi jobba igen. Nu är alla på egen hand i sina små gårdar.
Elvira gick förbi. Hon bar tunga kassar, två barn sprang efter henne. Ska ni flytta någonstans? frågade hennes moster. Elvira suckade djupt.
Ja, till Mikael. Hur skulle det annars gå? Han får ju pension. Och Robert, vad ska han göra? Han gör ju ingenting. Jag måste se till mina barn. Jag har inte pengar. Man kan inte leva på barnbidraget. Annars hade jag ställt frågan för länge sen. Jag tror jag drar till Stockholm till våren. Köper ett litet hus, inga män, jag är trött på det här. De gör inget om man inte säger till dem. Och ändå vill de ha mat. Finns inget att göra i byn. Den äldste ska snart börja skolan. Vem ska följa honom? Min dotter ska till förskolan. Jag ska hitta ett jobb. Det gör ont att behöva lämna allt. Jag är född här, uppväxt här. Men jag måste lämna. Det får bli så. Annars letar Mikael efter mig i hela byn. Hejdå, damer, sa Elvira, tog sina väskor och gick.
Jag tror hon har rätt. Elvira är fortfarande ung, har barn att ta hand om. Jag hade nog gjort likadant. Men vart ska jag ta vägen nu? Det är trist att lämna huset. Min avlidne man byggde det, trodde barnen skulle stanna. En gång var jag ute och plockade svamp och tappade bort mig. Folk brukade promenera på stigarna, nu är allt förvuxet. Vi får leva livet här. Åtminstone får vi in pensionen. Nu går jag, sa min moster och reste sig, gården väntar inte. Jag måste mjölka korna och ge hönsen mat. Vi ses imorgon.
Den gamla satt länge ensam. Hon mindes hur hon levt, hur hon uppfostrat sina barn. Åren hade gått. Bara Gud vet hur många hon har kvar. När det blev mörkt gick hon in. Tände inte ens lampan, gick direkt till sängen. Hon behövde ingen ljus. Hennes mormor hade inte sett något på tre år.
Elvira lämnade aldrig byn. Hon blev kvar. Vågat inte förändra sitt liv. Så länge det finns människor, lever byn. Det finns många byar som står tomma! Bara gamla hus och kyrkogården kvar, människor kommer en gång om året.
