När jag fyllde trettio år lyckades jag köpa en tvåa i Stockholm. Jag bor ensam där och har hittills inte hittat någon partner. Vet ni vad jag tror är anledningen till att mitt kärleksliv är knepigt? Det beror på att jag har en egen lägenhet. För kvinnor i dagens Sverige är det svårt att vara både självständig och feminin på samma gång. Jag skulle säga att mina potentiella partners delas in i två grupper:
1. “Har du en egen lägenhet? Perfekt, då kan vi flytta ihop så slipper jag tänka på boendet.” Här möter jag män som ogärna vill anstränga sig och hellre flyttar in till allt färdigt. Att jag har bostadsfrågan löst ses som en tydlig fördel, och de menar att de kan bilda familj och få barn med mig så länge inget ändras i deras eget liv. De vill gärna leva bekvämt, men är inte intresserade av att göra karriär eller tjäna mer pengar. Eftersom jag redan fixat boendet tycker de inte att en bil behövs, och har jag en så räcker det för familjen. De känner inget behov av att åstadkomma mer.
När jag pratar med sådana män får jag känslan av att de passar bättre som söner än som makar. De vill bli matade, omhändertagna och underhållna, och sen får jag försöka hålla kvar dem. Men ärligt talat, den sortens “lycka” kan jag vara utan. Jag skulle hellre skaffa en katt och ägna min fritid åt mina intressen.
2. “Du har en egen lägenhet? Nej tack, det är bättre att bo kvar hos mina föräldrar eller så flyttar vi till landet. Eller så säljer vi din lägenhet och köper något nytt tillsammans.” Särskilt det sista förslaget gillar vissa. Jag har kämpat hårt för min bostad, men nu vill någon sälja den och sen lägga på några decennier på att betala bolån. Kunde åtminstone min blivande man stå för lånet, men nej det antas bli jag eftersom jag har god inkomst, så får han “hjälpa till så gott han kan”. Och om jag skulle bli föräldraledig? Tydligen ska vi först betala lånet, sen kan vi få barn men då är jag nog över fyrtio. Huvudsaken är att jag inte stör min eventuella man med mina egna problem, så han slipper bekymra sig.
Ofta tänker jag att det vore enklare att adoptera ett barn än att hitta en man som inte är rädd för ansvar. Det känns som att även om jag gifter mig så måste jag ändå ordna allt själv, lösa alla problem själv, och kanske till och med vara min egen kärlek. Så varför behöver jag en man vid min sida i så fall?
Nu är jag min egen lyckas smed och har både kontroll över mitt hem och mitt liv. Mitt hem är fint renoverat, jag har gott om plats för mig och mina intressen. Ibland längtar jag efter en familj och någon att älska, men mötena jag haft i verkliga livet raserar snabbt den drömmen. Ett exempel hände ganska nyligen.
Jag blev förtjust i en man jag känt ett tag, och det verkade som att han kände samma sak. Vi satt hos mig, såg på film och blev sugna på pizza. Jag tänkte att han åtminstone kunde stå för detta på dejten. Det gjorde han, visst: han gick ut till hissen för att möta budet och betalade för pizzan men med pengar han precis fått av mig. Efter det föll all kommunikation och känsla.
Kanske var det mitt eget fel. Mina vänner säger att jag aldrig borde ha erbjudit mig att betala för pizzan. Jag ville dock bara se om han skulle tacka ja eller nej. Summan spelade ingen roll för mig. Men det handlar inte om pengar.
Att vara självständig är ingen svaghet det är min styrka. Och ibland är det viktigare att uppskatta den friheten och tryggheten man lyckats skapa åt sig själv än att jaga någonting bara för att “man borde”. I slutändan är det bättre att leva ett liv där man prioriterar sitt eget välmående och står stadigt, än att nöja sig med någon som bara vill ha det bekvämt. Sann kärlek växer när två självständiga människor möts, inte när den ena vill bli omhändertagen av den andra.
