Erik kände sin mamma endast från tiden som liten bebis. Hon hade alltid varit vid hans sida, och han hade ingen annan. Hans pappa hade lämnat hans mamma innan Erik ens föddes. Det var kväll. Lille Erik hade lovat sig själv att vara modig och vänta tills hans mamma skulle komma tillbaka hem.
Timme efter timme gick, men mamma dök inte upp. Pojken, bara fem år gammal, grät och gick in i sovrummet ifall mamma kanske redan var där. Men rummet var tomt, och skorna mamma haft på sig när hon gick var också borta.
Rädslan smög sig in i lilla Erik och han började gråta igen, tills han somnade av utmattning.
Nästa morgon väcktes han av solstrålarna som letade sig in genom gardinen och nådde hans lilla säng. Han reste sig och letade återigen efter sin mamma. Han gick inte till grannhuset, för mamma hade sagt att där bodde en onykter farbror som brukade bråka. Erik var rädd för honom.
I stället gick pojken ut på gården. Han hoppades att han kanske skulle hitta sin mamma där. Men förbipasserande brydde sig inte om den lille pojken. Till slut blev Erik så trött av letandet att han satte sig på en bänk i parken. Där satt redan en gammal kvinna. Erik slog sig ner och tårarna rann av sig själva. Den gamla damen tittade på honom och frågade vad som hade hänt.
Gå hem, lilla vän, sade hon, övertygad om att pojken bara var busig, och gav honom ett svenskt äpple. Trots det fortsatte Erik sitt sökande, men alla vuxna han mötte hade fullt upp med sitt och ingen stannade.
Till slut var Erik så utmattad att han somnade på en parkbänk. Kvällen kom, det blev kyligt och magen kurrade av hunger. Någon ringde polisen, och så hamnade Erik på polisstationen. Senare fördes han till ett tillfälligt familjehem, till en tante som tog hand om honom.
Jag vill ha min mamma! grät Erik stilla, i hopp om att hon skulle komma nu. Men i rummet han togs till fanns ingen mamma.
En annan tante kom in, gav honom rena kläder och hjälpte honom tvätta sig. Sedan höll hon honom i handen och förde honom vidare, till ett barnhem fyllt av andra barn i liknande situationer. Erik lutade sig mot väggen, alldeles yr, och förstod inombords att hans mamma kanske aldrig mer skulle komma tillbaka.
PS. Hans mamma hade blivit påkörd av en bil och avlidit samma kväll som hon gick hemifrån.
Livet är ibland orättvist och fyllt av oväntade prövningar. Men även när vi känner oss ensamma och övergivna, är det hoppet och vänligheten från andra som kan hjälpa oss att hitta styrkan att fortsätta framåt.
